Norrländska Korrespondenten – 19 december 1872, sida 4

han kom upp på vinden, fick kan se en gammal handkoarn, som låg i ett hörn; den hade Peter haft i många år, men alldeles glömt bort att den fanns. ?Den skall jag taga ned och ställa i ordning, sade Peter, så kan jag mala kornet på den; det var en lycklig slump, att jag kom att gå hit. Hade Peter vetat hvem som ledde honom upp på vinden, så hade han ej sugt att det skedde af en slump, Emellertid tog han ned kvarnen och satte den i ordning, och bastant blef det gjordt; sedan slogo de kornet på och drogo omkring stenarne, så att det var lust deråt, och lätt gick det, ty den osynlige tomten hjelpte till. Och sådå siktade de mälden genom ett gammalt såll och fingo ett riktigt vackert mjöl, och Peter med de sina var så glad och tacksam. Just som mjölet var malet, kom en gammal gumma från en granngård in och begärde att få låna litet deraf, ty hon hade intet att äta, och Peters, som alltid voro hjelpsamma, gåfvo henne en skopa mjöl i den medjörda handduken. Och så kokades gröt, men detta kom sig deraf, att de delat med sig åt den fattiga gumman, ty gifmildhet sätter så god krydda på maten. Oah gumman berömde mjölet, som hon lånat: Maken till mjöl har jag aldrig sett. det var hennes egna ord. Och alla grannarne kommo med korn till Peter för att få mala det på hans kvarn, och hvar och en lemnade honom litet af säden, så att den fattiga familjen hade rikligen med föda. När Snålmåns en dag gick på sitt gärde såg han två karlar gå förbi, hvardera med en påse på ryggen, och han frågade hvad de skul