Hwarjehanda. En tretton års älta man. Znför polisdomstolen i Newyork, distriktet Essex, inställde sig 20 September Natan Simon, en netionårig pojke, anklagad att ha mifhandlat fin minst trettiofemåriga fru. Natan är en lång väfel, fom tydligen hyser afffy sör anwåndning af tvål och matten. Hans fru är en roouft Jsraels dotter, som för mig jo utan swårighet fon ge fin unge mate en risbaftu, när det behöfs. Swarför hon ide gjort det, utan låtit misshandla fig af Natan, kunde hwarken domare eller åhörare begripa. Följande dialog upstod injör rätten: Doma:en: Hur gammal är du, min gosfe? — Natan: Tretton år, min herve.7 — Domaren: Hur länge har du warit gift? — Natan (inyftande): Ctt år; men nu mill jag att wi slola sliljas, ja der mill jag. — Domaren: Hmwarför flår du din hufiru? — Natan (fattar mod): Hon ger mig ins genting att äta; hon föger, att hon är swartijuk på mig; då blir jag urfinnig, — Domaren: Jag tror ide på det der, och säger dig, att om du fommer tillbaka, få slickar jag dig, till anstalten för marnartiga barn. (Til fru Simon): Min fru, sör hem pojken od) laga att han blir ren ifynen. En af lakarekonstens triumfer. En officer wid något af wåra regementen, hunnen till den sorgliga ålder, då ungdomens fraidjeur ej mer låter kvarhålla fig, Hade till råga på olydan råfat ut för den elakaste fiende, ett bal salens lejon och en damernag gunftling fan påträffa; den siadars mannen besan fig nemligen ständigt wåt om fötters na t. o. m. under den för fin enwisa torka beryktade fommaren 1868. Jngent ing halp, hwarken swordomar eller Jean Maria Farinas mållufter, och slutligen wisste han, som en ged och förståndig swensk, ingen annan råd än att begifwa fig till en af Köpenhamns läkare Min framtid stär på ipel7 ropade löjtnanten patetistt, jag underkastar mig allt, men torka mina fötter. Det vil blive mig en glede, swarade den artige Köpenhamnaren, od) lät honom genom gå en fur efter alla konstens reglor, med den påföljd, att löjtnanten wisserligen blef torr om fötterna, men i stället blef — sstendöf. Deu arme mannen styndar åter tU Köpenhamn, uppsöfer läkaren od) ropar: Iu är det femton rejor wärrel Tag bort döfheten, herre, och gif mig tillbaka fotjmetten I. Det vil blive mig en sand förnöjelje varade den artige läkaren och lät löjtnanten genomgå en ny fur, med den följd, att han wisserligen återfick folwätan — men fid behålla döfheten. SRK