fransiske handsker med utmårket tjockt och pra skinn. — Det är so richte någet fer siktern, som sckliter så micke handschker. Nicht vahr? — Och så log den artige herrn sitt allra förbindligaste småleende. Vår vän spratt till liksom stungen af en orm. Hvad menar han med, att jag sliter mycket handskar, tänkte han, skulle vi möjligen vara en pik? — Har rycktet hunnit ända hit. — Ah nej, åter en ödets lek! Och så försåg han sig hastigt med ett par af de franziskad handskarne och skyndade derifrån. Utledsen och förbittrad var han på hela verlden, den långa fröken Emelie inbegripen, och icke minst på den obeskedliga fröken B,, hvars skämt var orsaken till allt. — Till och med sig sjelf — sitt eget förr öfver allt älskade lilla jag? kunde sektern icke tåla. Hans små, vackra händer voro honom till förargelse, de, som förr utgjort hans stolthet. Hade det legat inom möjlighetens gräns attsudda sedlar med näsan, att utan händer vinna befordran i riksbanken, så hade min lille vän säkerligen huggit sina af och kastat dem ifrån sig?. Men omsider har-han nu resignerat, sedan han ånyo — som det tyckes på fullt allvar — råkat fastnat i Amors garn. Men denna gång har han dock varit nog omtänksam att icke på kärlekens vingar flyga högre än dessa — utan risk af ett Icari-fall — mäkta bära honom. Sekter Makulin är nu ringlofvad och hans fästmö är en liten elfva — med chignonen inberäknad hela en och en half tum kortare än hennes blifvande herre och man. Det är