Norrländska Korrespondenten – 12 december 1872, sida 2

Min vän kunglig sekter Makulin. Pennteckning efter naturen af Prosper Block. 8 b (Forts. från n:r 144) PJa, a yttrade den ena väninnan, fröken A., han är för narraktig, den lille puttefnaskern, som kan tro, att han skulle vara så oeniotständlig — han med sin mulattfysiognomi! — Och så uppblåst som han är af inbilsk egenkärlek! — Jag tänkte alltid, att han skall spricka liksom paddan i fabeln. Men apropos, min söta Emilie, hvar har du din llille, bitte Mand? i dag? — Har du stoppat konom i din arbetsväska bland de andra småsakerna? Åh fy invände fröken Emeli, sekter Makulin är rätt hygglig; om han bara inte vore så fasligt liten, så ... ?Du skulle lära honom att gå på händerna, rådde den andra väninnan, fröken B. ?I min barndom hörde jag alltid detta uppgifvas som ett ofelbart medel att bli stor och lång. — När man går på händerna, så växer man, sa altid min gamla amma.? Hvad verkan detta samtal hade på vår vän, sektern, lemna vi derkän. Uen efter den betan såg man honom, mot vanun, sällan närvarande i societeten om förmiddagarne. När han sedan om middagen infann sig vid table dilioten var han gemenligen mycket echaufferad och syntes alldeles uttröttad. Iillspord om orsaken härtill, svarade han, utt hans läkare ordinerat vissa gymnastiska rörelser. Och nu hade han afsides i parken inrättat en provisionel gymnastik, der han hvarje förmiddag toy sig extra motion — allt för sitt stora hjerta.