Norrländska Korrespondenten – 12 december 1872, sida 2

I se någonting utomordentligt roligt! — Sekter. Makulin har beredt oss en öfverraskning. — Men gå för all del tyst mitt herrskap! Hela sällskapet smög sig nu med tysta fjät mot den ofvan omtalade planen: framkomne till en liten öppning mellan träden stannade de på en vink af sin vägvisarinna, och der fingo de se en scen, som tvang dem alla att bita sw i läppen af skrattlust ... Vär lille sekter hade lagt af sig rock och väst, hatt och käpp, samt öfvade sig på ett å gräsplanen befintligt gungbräde i den för en akrobat oundgängliga konsten att — promenera på händerna. Den något korpulente unge mannen arbetade bokstafligen con amore? i sitt anletes svett och hade ett förskräckligt göra att bibehålla balansen i det upp och nedvända förhållande, hvari han befann sig. Allt som oftast gjorde han en öfverhalning och tumlade ned från gungbrädet. Men han återtog med beundransvärd ihårdighet sina akrobatiska öfningar, omedveten om, att han bekikades af ett talrikt och tacksamt publikum — tills slutligen en dånande applåd och enhälliga bravorop gäfvo en obehaglig påminnelse om, att han ej var alleha, och kommo både sekter och gungbräde att störta öfverända. Aldrig har väl en bifallsyttring blifvit af föremålet för densamma mottagen med större otacksamket, att icke säga förbittring. Blossande röd af ansträngning, vrede och förlägenhet störtade sektern upp från marken. Och sedan han väl kände sig stå på de kroppsledamöter, som af naturen blifvit honom hänvi