pet RR pe Ma Seete ee wisa att de fullkomligt begripa ätminftone den fonsten datt utbyta sitt fram mot ända til sista fMililngen i föparens kassa, få är det ide unvertiat att priserna å ala nödmwändigbetgartiflar och i fråm sta rummet unrerbhålskosinaren stiait alvelegenormt. Endast en tris synes funna återställa det normala tillständet. Der åtelen år församla sig ock örnarne och detta fan i fullaste mening tilämpas på ffoasförbållans dena. Lockade af den stora winst patronerna så lätt inhändiga hafwa här upstått flera smärre får dana, hwitka först kuggat almogen och nu, då dens na flerestädes ide bar något widare att för närwarande taga — man följer näml. meräntels på wiss tir, wanligen 50 år, afwärkningsrätt till ffogen — måste kugaa hwarandra genom att inledu ti mer eller mindre kneviga kontrakter. Det är böaft löjligt att fe den för öfriat ganska wätaruns vade misstänfjambet kontrabenterna bysa för bwarandra, till det ytre uvenbarad i spelande ögonkast or cbeslutsamhet i handtina; och en mängd af pros sesser blijwa såkerligen fölljden, ty bär förstär men hwarandra, ywiltet icke så ofta war fallet mid för pen med den egentliga almegen. Dessa nämnda herersmän köpa, ofta på kredit och utan att funna för äntamålet vilponera en skillina, fora sträckor skog, den de serermera sälja åt de wertliga patro-. nerna, och salunda förtjena de ide obetydlint ens dast genom päflugenhet och vigilans. Månaen har ockå med ett gott hufwut ech en god portion fam wetslösbet i halt blifwit rik på tetta sätt, ifynnerhet för ett tiotal af år setan eller deromkrina; nu börja dod framaånaarne tryta sedan fällorna belt naturligt måst utfina.j Att affärerna upaör ras till od) med utan man fer Corpus dilieti ber tyrer föga, då man wanligen ide wågar mydet i desamma. Naturen är bär, under den länare cblida årg tiden, bård, dyster och kall och dess barn äro fin moder i allo lifa. På norrländinnens armar — ej på bang panna — skulle mar, måhänta, funna anbringa den å de aamla fiera kopparmynten in: ristare sentensen: Hine robur et securitas, pi swenska: här är kraft och styrka, men wi betwifla imellertir till och med detta, ty man fan ide föra, att ban förwärfwar fia någon fraft genom sitt wan: liga göromål — att tangen i ända fitta fring den ständigt brinnande ipiselten oc fantifera eller göra ingenting. Wan att ständigt trotsa ven omwäxtande mäåäst ytterst kalla ärstiden — stundom är bär få kallt att tvicksiifret fan hamras eller öfwer 40? cels. — famt omaifwen af bära, fom, jamnande bimlens bryn, liksom innestän ga honom i mörtret, blifwer han hård och känslolös jämwål för fin omgirnina. Man bar welat, såsom goda egenskoper, milmäta honom mannafraft, mod och trohet. Må hänta, men tesja äro tå otwifwelaktigt i fin rå aste form genom honom representerade. Den kraft och det mor, fom ide bullrande framträder äro för honom en påta, på hwilken han säkerligen skulle fundera unrer hela fin lefnad utan att ändock fin: ua uplöcsningen och bang trohet synes förbålla fia till wärklig sådan, fom magens till den öfriga or aonigmen, den gör fia påmind blott aenom fina eana kraf. Den wärlliga ärligheten synes för: swinna iden mån man räkar i beröring med bwar: andra och Jag twiflar mycket på om den någonsin warit här annortunda än på wisit. Folfuplysnins gen är, fom man lätt torde finna, ytterst Elen och jag safnar alteles ingen anledning beftriva det omdöme en metresande Stockholmsbo, hwilken nås gon tid förut warit här Uppe, lemnate i detta hänseende. Folkt, fade ban, beariper nu en ringa rel af bwad wåra förjäder för flera hundra år seran wilte och torde först om tusen år känna det wi un weta. Exempelwis framdrog han derpå, bland ans nat, hurusom en 70 årig aubbe envaft ett par gänger under fin lefnad warit i fin sockens kyrka ehuru ban bott på fin torfwa bela tiden; och ätt han ide tände eller råkade till närmaste socken — — — Det är natt i norden och natt i nordbons hem, hans hjerta, hang själ. —— — — — Men wi wänta oss ifrån den oangenäma taflan. Lantet är på god wåa att flerestådes få förbätrade tommunikationsanstalter och särskiltt länaer man mycket an på att erhålla järnwägar. Säterligen komma tessa civilijationens ytre pussådror att på jämförelsewis fort tid werka hwad seklerna eljest skola hafwa jwårt att åstarkomma. Östersunr, Jämtlants enda stad, bar ett vittorestt läge wid Storsiön, wid hwars närbelägna andra strand resa fia skyhöga, skogbewuxna klippor, som gifwa trakten ett wisst behag. Staren har cirka 1,800 inwanare ed) eburu anläganingen bör