Norrländska Korrespondenten – 7 december 1872, sida 2

står och svänger käpp i det fashionabla hörnet vitanjör Rydbergs; ett lika billigt som oskyldigt nöje. hvilket tillika, som min vän uttrycker sig, inger en viss respekt hos stadsbuden och de andra eleganternad. Vid dylika tillfällen kan ingen dödlig taga ifrån honom den öfvertygelsen, utt det förbi-flanerande vackra Stockholm har sina blickar fästade uteslutande på honom. Sin lilla aftontoddy njuter sekter Makulin i Blanchs kafe, der han slår sig ned i närheten af någon familj. När drömbilderna spelas, betäcker han sina ögon med högra handen, stöder armbågen med vårdslös elegans mot bordet och intager en smäktande position. Han utstöter emellanåt djupa suckar, de der af elaka menniskor blifvit uttydda såsom — snarkningar. Men så spelar orkestern upp ett potpourri ur Don Juan, Mozarts förnämsta verk, säger sektern. — Se nu på min vän Makulin! — Nu drömmer han icke längre, men han spetsar öronen lik en stridshäst vid trumpetens klang. IIans blixtrande ögon säga tydligen: Don Juan — det är jag! Vid melodien till: Du bör ej fruktan bära, kastar han persvaderande — ja, utmanande — blickar på omkring sittande, unga tärnor, och när då dessa slå med sina blyga dufvoogon, känner sektern sig stolt i medvetandet af att hafva vunnit ännu en seger. Men med alla dessa fullkomligheter, och oaktadt han redan är et herligt Menneske?, har min vän dock ett bekymmer, en anmärkning att göra mot sitt eget, högt ålskade jag. — Han vill blifva en star man — Detta dock icke i