Norrländska Korrespondenten – 7 december 1872, sida 2

annat obotligt ondt trifvas förträffligt vid badorter, insinuerade visserligen, att min vän endast i egenskap af drifhus? invaldes i sagda direktion men slikt prat lemna vi i sett värde. Och så blef hr Makulin — sin Don Juansnatur trogen — redan första dagen kär ända öfver öronen, d. v. s mycket kär. Han var visserligen redan till hålften förlofvad? i Stockholm; men, stackars karl, hans hjerta var ju för stort och följaktligen äfven något för rymligt. Som sagdt, han blef dödligt förälskad och härvidlag, liksom altid, lade han i dagen sina uppåtsträfvande tänkesätt: föremålet för hans ömma låga — dotter till en rik köpman från närmaste stad — var nära nog dubbelt så långt som han sjelf. Les extremes ses touchent! Det är ett ofta anmärkt förhållande, att små karlar vanligen förälska sig i långa fruntimmer, och tvärom. Deraf kommer det, att man så ofta ser omaka äkta makar. Och vår vän sektern utgjorde härt, lika litet som i allt annat, något undantag från det vanliga. Men denna gång hade han måhända gått för långt ty den unga dam, som han nu utvalde till sin själs idol, mätte sina nära tre alnar; då han icke var mer än 5 fot 2 och en half dec.-tum. Det var onekligen en ganska komisk anblick att se den resliga damen på promenad med den lilla sektern i släptåg, den senare lastad med schal och parasoll m. m. Och sällskapets kvickhufvuden fingo häraf anledning att tala om en tredäckare med sin jule m fl. lika dumma som opassande liknelser. En gång föreslog en spefögel, att man vid ett beramudt societetts