Korrespondens från Köpenhamn. Den 27 nev. 1872 En enda tanke lifwar i detta ögonblick bela Dans marfs befelfnina, och denna är: de af formen och öfwerjwämninaen lidneg hjelp. Wi swenstar, fom hittibs trott oss fi främst ar ala nationer i frå aa om att bafta til nörstältas biftånd, je oss nu på en aåna i denna bygd öfwerträffade of wåra danska bröder. Alt Danmarks kungafamili oh Danmarks rikes män — och sårane finnas, tad ware det förnufti aa lefnatejättet inom familjerna, i Danmark flera än bos oss. — stulle basta att med betyrliga aåfwor merrela af deras rikedom, war ide omäntart, men ifwern att skyntsamt bistå de olycklige bar få genemtränat hela nationen att alla, ända ned til de fattiaaste framrädka fina bidrag och mänget ädelt drag, liknande enkons skärf i offerkistan, kunre förs tjena att framdragas i ljuset, om ide belöning nog redan låg i den offrandes eget bröst. Men rå ven torftige arbetarn, fom med bela weckans träana flit fnappaft fan förtjena det nu få dyrköpta tifgupes bället för fia och re fina, skynra att erbjuda lönen för fina armarg tjenst på weckans enda bwiledag; då den fattiga aumman, om owardaaarne klärd i torftiga paltor, inpackar fin enda, omforastullt förwarade helgdagedräat och med aladt hjerta räder denna till dem, fom miltat fläder och allt; då den tanske lika medelöfa enkan skjuter af fingret fin enda klenod, en måhända minnesrik ring, och lem var denna med orten: att hvad jeg eter Sr Rinse gen, af Penge bar jea ingaen; när barnen i näftan bwarje bus, rike fom fattigmangtömma fina sparbössor, när den enda mjuka kudden jänreg till de bärdtöfe och ersåttes af halm; når den äldrige fö mansenkan, fom mid ett tivigare steppebrott mistat fina twänne föner, bennes älders hlälp och för, aj sitt knappa underhåll räcker en betyrtia del til tröst för vem, fom nu drabbats af ett lita öde; — o, Då må mäl enalarne alädjas att så mycken menniskokärlek räter på jorden! Wå: bar äfwen wid wåra swenska kuster måns aen olycka wällats af den förfärliga stormen; wål bar äfwen månaen swensk rerwid mistat mycket, tanske alt; men detta måste likwäl wara en ebetodligbet, i jåmjörelse med bwad danska kusiboarne lidit och det bar derför innerligen glädt of, swen star i Danmark, att Stockholms börs och Standir naviska Ereditaftiebolaget öpnat en insamling för de stormslarade i Danmark och att tenna insamling redan sistlidne lördag upgått til öfwer 8,000 rdr fm. Men nu är tillfället inne, äfwen för det öfriga swenska felket att wija fin tacksamhet met Danmark, fom mera än en åång förr flyndat till swenska nörlidandes bjelp, och fom senast, genom det storartade anbudet af etatsråden Suhr och Tietaen, försatt hela swenska nationen i en få stor tacksamhetsskuld. Wål är tet sannolikt att genom de insamlinaar af ala slan, hwilka nu så ifrigt pågå inom Danwark: konserter, teaterföreftällnin: gar, basarer och de förmögnas rita gäfwer, allt hwad fom fan ersättas blifwer vet i rikt mått, mår hjälp förutan, likasom, lofwad ware Gud, genom det nywäckta hoppet att återfinna wåra norrpolsfarare, de bägge danska magnaternas anbud om bjälp derwid äfwen numera synes obehöfliat; men må wi lifwäl ej försumma tillfsället att wisa mår gona wilja och wår tacksamhet! Utståuningabygnaden bar, seran def egentliga äntamåt uphbörde, haft anlerning att ånnu en gång klära fia i höatirsdräat, nämligen vå de förenade Köpenbamnsoch Lundastutenternas sångare der: städes den 10 dennes gäfwo deras, i alla bänjeens ven lyckude konfert. Palmerna arönftare, taftaderna spelade och den stora salen jämte de ofant. liga loaeraderna woro ända till tränafel upfylda af åhörare. De ännu kvarwarande utställningesakerna woro tör tillfället inpadare i källarrum. men. Blott de swenska iärnen stodo ännu luana