war walspräket sanning. Det mar en blind tro, men stark; — med dessa ord segrade ban, med dessa ord föll ban. Kom få Ulrika Eleonora. Hen mar en swag, en rädd och dock ärelvsten prinsessa; hwar skulle bon fsöka sitt stöd mellan partiernas kamp och alla skiftningarne i hennes egen själ, fom åträdde fros nan utan förmåga att bära benne, om ide i ten lenitima frasen: Gud mitt bopp? Det rädra i hennes lynne wisade fia deri, att det fom hos för reträtarne mar wissbhet, det war hos henne endast ett hopp. Hon hoppades hela sitt lif iagenom, och när bon nått fin fullbortans tid, blef bon swiken, ide af lyckan, men af kärleken. Hennes hopp war ide äkta, och derför fom det på skam. Fredrik I öfwerfatte pligtskyltiat fin gemåls mal: språt på jlatin; han beböfde ett ben att kasta åt bundarna. Johan III bade warit en skrymtare, som kröp injör korset, men Fredrik l kröp icke, ban ansåg den ena frasen få pod fom en annan, Hand hopp stod til en krona, en god inkomst, ett gort bord, gora winer, muntra jagtäfwen tyr, mad: ra flickor, — och detta kallade han in Deos spes mea. Adolf Fredrik mor en årlig karl och en aod mens niska. När han fade: Salus publicu salus mea, almän wälsärd är också min, fan wäl hända, att ban skattade något åt frasen, men han menade ups viftigt något tität. Det är som skulle man höra honom hålla ett tal i sitt anletes swett. Gustaf IlI proklamerare Fäderneslantet. Det war, som allt i denne konungs reaerina, beräknadt på effekt, — en lösen, hwilken stube förena, för: sona, förädla allt. Färerneslandet mar i band ör gon ett ärorikt lant, bebedt af ärelt, wackert, ty: diat, bilvadt, lycklint och toppert folk, klädt i den röda och swarta nationaloräaten samt hurrande för fin tonung. Men med alt detta mar det Soc får dernes andet: — det war hans hönsta Program, oh det herrar bang minne. Sonen Gustaf IV Adolf war åter en konuna af Guts näre och trodde sig böra åberopa ren gudom: liga rätten. Han trodde fia termed upmwäxa, för att ej säga motwöga, senare hälften uf sitt wals språk: Gud och folktet.. Men tidehwarfwets res volationära ande, fom ban så suveränt afskydreinlade i tenna samma senare bälft en maft, fom sluttiaen blef bonom öfwermäktia. Met hans mil: ja och mening blefwo orten profetiska och uttrycka fullstäntiat hans karakter, hans början, bans slut. Han wille wara sitt folts försyn: Gud fonn bo: nom tertill föra lämplia, och folket afsatte honom. Kom så trettonde Carl. Han kände wäl, — konfriratör i bela sitt lif och uphöld på tronen af en revolution, — att den auromliga rättene krona nu war förbi. Han sökte en frog oc fann orden: Folfets wäl min höasta laa. Deesa ord äro få intetsänante, som den man, bwilken uttalat tem. Öfwer folket ftår menskligheten, öfwer menffligbes ten stå ewina lanar. Ett folks werkliga mälinnes bär terföre ett höare mål: vet fan aldria i och för fia wara ten högsta lagen. Derföre förrunstate också Carl XIII:s lif med denna aranna fras, jom klinaar få innchållsrik och fom är få tom. Cart XIII war entast trappfteset till Carl XIY Johan, och af tenne konuna, tapper kriaare, fnifls vit statsman, skulle man ha wäntat ett slående färns språt. Men näst kanonen war frasen den tiden alt. och Carl XIV bare gått i skola bog kanonens och frasens mästare, den förste Napoleon. Han varierade såleres fin företrådares tema och skref: Folkets kärlek min belönina. För en oskuldsfull berdekonuna, såsom Adolf Fredrik, skube dessa ord ba inneburit en tiuf illusion. J Carl XIV:es mun äro be — ord. Wäl beböfre ban kärlek, ty bwarpå skulle ban annars grunra en nt tynasti och twå rikens somband? Men för en statsman, som han, är kärleken betvdligt upblandad med politiskt ins tresse, och det skall icke förringa hans ära, om man med rätta antager, att ban tänft fia belöninaen något mindre itgel, något mera praftiff, — inclufive det bjältervkte för efterwerlden, hwarpå ban, enliat fornswensk fed, gjorde rättmätiga anspräk. Sonen Oskar I uptea ett walspråk — Rätt och fanning — få fraftiat och slåenre, fom ett draaet swärd. Hur sållsamt af en konuna, fom, i jäms förelse med ten wäldige fadern, snarare kunde förs liknas mid ett fredens ar på iaenmyllade slaafält! Men der fans hos den milde kuna Oskar någons tina af vet spånstiaa stålet i damascenerklingorna. Han böjte fia fom en björk för winden, men reste fia äter, när formen war öfwer. Rått och fan: nina wore det iteal ban fom ynaling drömt, och verför blef han oc Sweriges förste konstitutionele konuna. Carl XV gick i fin faders fotspår, men med fjelfständiga flät, fom tryckt djupa spår efter fia. En så swensk lonuna bar Sweriae icke baft sedan tolfte Carl. Högre bepåfmare furstar ba burit dess fro: na, men inaen ärligare. Och detta föga fyndiaa, men retiga och rättänkanre hufwud war tet före unnatt att finna det klaraste, kraftigaste, mest for nunastiga walspråk, som ännu blifwit uttaladt från en tron. Lant skall med las byagas; — bwar finna i mår tid en sannare åra en bättre fonuns