gifna af spelare och åskådare. Bankörernas entoniga formulär och guldets klang var det enda ljud, som hördes, och likväl voro här så många lideelser i rörelse. Spelets djefvul satt såsom en nnara på allas bröst och kväfde hvarje suck, hvarje ord. Det behöfdes blott en smula fantasi för att se ett spöksällskap i hela den lysande samling, som fylde de bländande rikt upplysta salarne. Man nämnde för mig den omåttligt stora summa, som spelban ken årligen lemnat till stadens försköning och till välgörenhetsinrättningar och den ännu större. som man bjudit för att få privilegiet förnyadt: men då jag skall nedskrifva den, förekommer talet mig så fabelaktigt stort, att jag måste tro det jag hört oriktigt och derför vill jag låta det stå in blanco. Utanför kursalen på den stora terassen stod den ena fyradubbla glas-kandelabern tätt invid den andre och spred ett så starkt sken öfver den samlade folkmängden att en glimt af denna belysning i vår kungliga teater skulle kommit alla att tro det elden varit lös. Men detta ta publikum tålde också att ses i full belysning. Föreställ er — om ni sjelf icke sett det — en terass, något större än rummet omkring Tivolis kasertsal, på begge sidor besatt med tre, fyra rader stolar och i midten en oerhörd trängsel af fram och tillbaka vandrande menniskor, och tänk er denna folkmängd icke såsom en Tivolipublik, utan såsom ett stim af lefvande modejournal-figurer i så vågade kostymer, att hvarannan af damerna icke kunnat visa sig i Köbenhavn utan att hela gatan vändt sig om