inses deraf, att man hare kåndedom om bislötseln, när Romarne började intränga på andra sidan Ryhen, likjom också de äldsta tyska lagarne witna om biskötselns betydelse. Det heter nämligen, att den, fom funne en wild biswärm (i ett ihåliat träd etier något liknande), ffulle förse stället med wissa märken till ett tecken, att ban wore egaren, och om någon förstörde deesa mårken, skulle ban derför sirängt straffas. Likaledes bade man rättebestämmelser för huru man skulle förhålla sig, när ens di swårmade, med mera dvlikt. Då kristendomen kom till dessa trakter, befordrades odlingen i åts stiliaa rent materiella rigtningar, och färftildt gäl fer detta om landthusbållningen. Det war vå ide heller underligt, att kyrkans fromme män togo wård om den söta honungen, isynnerhet som de i allmänbet satte wärde på Tysllands win, men funno, att det wäl kunde behöfwa göras sötare. Bru fet af mjöd, hwilket förherrligades genom att wara Einheriarnes droc i Walball, mäste i de nordli.garestrakterna lemna ersättning för de rhenska och galliska drufworna. Men från karolingernas tid bar man lagbud angående bislötsel, och de gamla, gota bonun staforna baswa sawwa älder fom germanernas äldsta ståder. Wackrast wisar sig likwål förbindelsen mellan biens historia och menniskans kultur i Amerika, hwarestaäre införde ursprunaligen woro aldeles obe fante med dessa djur — de hwite männen8 flus aor, fåfom de kallare dem. Från slutet af frut: tonde århundradet, då europeerne förde denna ins fett öfwer Atlantiska hafwet, lärde indianerne, att den röte mannen och hans buffel måfte wika, bwarbelft bien flögo fram såsom förelöpare för de bwite. Redan i slutet af adertonde ärbundradet utförres från norra och mellersta Amerika flere hundra tur fen slålpund wax. Märkwärdig antikvarisk uptäckt. En kilskrift, som man funnit på en assyrisk arafwärd, bar nyligen blifwit tolkad af Geera Smith, tjensteman wid Britij) Museum. Den innehäller en läng och ufförlig beråttetse öfwer synrafloden och gör oss bekanta med den form, hwari denna saga blifwit berättad under en förgången chalteisk period i ftaten Erech. en af Nmrods ftärer (nu ruinerna af Werka). Xifutbrus eler Noach berättar om werl. tene ontffa, om ben befallning ban fått att bygaa en ark, om syndafloren, om arkens fastnande på ett bärg, om utsändandet af en fågel m. m. Ber rättelsen liknar imellertid mer den genom Jofephus, Eusebius och andra greliska skrijtställare be tanta framställningen af chaldeern Berosus, än de i bibeln befintliga berättelserna. Den hufmwurjat: tiga skilnaden förefinnes i afseende på marafttigbeten af floden och namnet på berget, hwarpå arten stannat. Den nu funna kilskriften är utförligare, än berättelsen af Berosus, och innehåller detaljer, som ide finnas bwarken i i bibeln eller bog te cal: deiska friftftälarne. Dessutom innehäller den mån. aa andra bönst intressanta och wigtiga underrättelser om den chaldeiska historien.