Norrländska Korrespondenten – 30 november 1872, sida 2

som en bondhustru visar när hon sätter bönor, lägger tiofranestycken på olika nummer, för hvar gång ruletten gjort sin tur, lika raskt och, som det tycks, lika glad antingen hon vinner eller förlorar. Här sitter en ung leende ryss och spelar med förseglade tusenfranes-rullar. Det ser ut som om han icke als brydde sig om rödt eller svart, ty han ser mest på färgskiftningen mellan rödt och hvitt i det demoniskt sköna marmoransigte, hvars sammanpressade läppar gifva honom befallning om insatsens storlek och de rutor han skall besätta. Der sitter en bleklagd, tvär och knarrig engelsman, hela den guldhög, han vunnit under en timmes tid, som förman på ett spel, liksom han endast önskade att bli af med penningarna för att slippa bära hem dem. Jag, liksom alla främlingar, hvilka för första gången besöka dessa spelsalar, hade bestämdt mig för att våga en liten summa och pröfva Fortunas nyekfulla lynne; men äsynen af den massa guld, som här skyfflades fram och tilbaka på det gröna bordet, verkade bokstafligen så kväfvande på mig, att jag tappade lusten; och ett ännu mera afskräckande intryck gjorde de ansigten, som omgäfvo spelbordet. Två af dem isynnerhet voro fasaväckande. Det ena tillhörde en ung engelsmau, hvilken vi dagen förut sett i Heidelberg glad och lustig. Han såg ut som om han varit ute på rummel åtta nätter i rad: ögonen voro röda, blicken matt och alla senor och muskler slappa. På några få timmar hade han kommit derhän, att han liknade en delirist. Det andra satt på en väl utstyrd fruntimmersfigur. Lungsot