Norrländska Korrespondenten – 30 november 1872, sida 2

här har man spelhus, der det går an att på en halftimme bli af med hundra tusen rubel, här finns ett utvaldt lager af de olika ländernas dyraste demi-monde och högst uppe på åsen, som behärskar främlingarnes kvarter, reser sig det ståtligaste moskovitiska tempel med gyllne kupol, juvelprydda helyonbilder, praktfulla målningar på guldgrund, ständigt brinnande lampor och poper med alnslånga skägg. Buden-Baden är ett profkort på hela Europas nationella öfrerdrifter, och spelsalarne äro Baden-Badens hjerta eller, om ni så vill, det organ, som träder i hjertats ställe. Baden-Baden är en stad af hotell, millionärs-villor och basarer å la Palais-Royal; en badanstalt, till hvilken vårt Klampenborg förhåller sig som den blygsammaste träkåk i Taarbek till praktbyggnaden vid nyssnämnda danska badort: här finnas praktfulla vagnar med fullblodshästar i redet och fullblodsdamer på kuskbocken; här finns promenader med alleer af trän, hvilkas löf äro stora som karborreblad: här finns en utställning i fria luften af klådedrägter och juveler, som påminner om italienska operan i Paris och framför alt, här finnes ännu i år ett fyrdubbelt spelhelvete, der rullar af silfveroch guldmynt ösas ut och in som sand och småsten på en landsväg. Det gör i början ett eget intryck på folk, som äro vana att betrakta penningar med en viss vördnad såsom representanter för arbete och möda, att se myntade guldoch silfverstycken så fräckt förnedrade till föremål för den yttersta ringaktning. Der bortom sitter en äldre judinna, hvilken med samma lugn,