osar katt, men katten och inte jag må dröja dland krigsmakten till lands ... jag går in wid flottan jag! — och dervid hoppade mickel bums i sjön. Då smattrade gevären ock kulorna plaskade kring sjöhjelten . . . — VYYJag tror det duggar sa han som stod i hällregnet — tänkte mickel och sam friskt framåt. Då slog en kula ned tätt framför hans spetsiga nos. — Det här blir enformigt i längden — tänkte han då och begaf sig åter i land, der han omsider togs med hull och hår lifslefvande och hade den nåden presenteras för h. k. h. Men på minen syntes tydligen att han var den ende norrländning som ej fann sig smickrad af denna höga bekantskap . . . Strart derpå upplöste hr Dickson skallet och utbragte dervid ett lefve för h. k. hi hvarpå ett stormande hurrah utbredde sig dånande från trakt till trakt. H. k. h. tackade folket med blottadt hufvud! Och så slutades detta verkligen lika storartade som mödosamma björnskall. Till dess ogynnsamma utgång finnas blott tvänne ovedersägliga orsaker, dem man på förhand ej beräknat: — 1:o Skogseldar, som nyss förut hårjande öfvergått en del af skalltrakten och hvarföre de fyrfota björnarne sky som menniskor för pesten och de tvåfota: samt 2:o Näira sockens förut omtalade, men ej förmodade manquement. För detta björnarnes och Nätraboernas gemensamma uteblifvande får man ursäkta dem; de hade ej bättre lärt!