Norrländska Korrespondenten – 28 november 1872, sida 2

hvilka östra och vestra skallarmarne m som bäst framrycka. Ännu hoppas man på jynnsam utgång, ty på båda armarne tror men sig ha varsnat någonting lurfrigt i skogssråren. Harar i mängd hoppa fram ock tillbaka utefter armarne, hafvande en brådska som är alldeles otrolig och påminnande om salig Mallens gångpost ... ja, de rusa till och med på folket utefter flyglarne och lyckas verkligen en och annan genom denna djerfva manöver, påminnande om Pultava och Svensksund, att slå sig igenom och slutligen är af hela denna arms och af dessa skogarnes båtsmän blott 2 eller 3 kvar inom valplatsen. Men nu äro de båda skogssnåren genombrutna ... och med hängande tunga i vidöppna käftar och med svansen lurfvig som kometen i himmeles sky framstörtar ur skogen — en räf! Och geväret sjunker från furstens kind ... och blicken mulnar i Dicksons öga . . . och mången jägares klappande hjerta saktar farten och öfver den ofantliga jägarekedjan flyger förstämningens uggla med dofva vingslag. — Ers kongl. höghet — afbryter nu hr Dickson den ogonblickliga tystnaden — jagten år slutad? Jag beklagar, till så ringa fuvör! ... — Kan icke hjelpas, Oscar! — svarar h. k. h., utan rinyaste tecken till missbelåtenhet. — Men våra skott skola vi väl ändå lossal. Den der Mickel, som svansar derframme, får nu reprosentera nalle! — VDen äran är för stor? — tänkte mickel, som har godt väderkorn och öra — här