Norrländska Korrespondenten – 28 november 1872, sida 2

tjusning och kvinnorna runkade, utom sig af förvåning öfver så mycken nedlåtenhet, sina brokigt betäckta hufvuden. Redan var kl. 2 e. m. Redan hade tvenne sidor af skallet varit synliga i de vestra och norra bergen, redan hörde man ideliga rop från den östra armen, antydande, som hvar man trodde, att nalle på den armen låg på (som det på jagtspråket kallas när björnen vill ut genom skallarmen). Den afgörande stunden nalkades småningom. Emellertid intog h. k. h. några förfriskningar i skuggan af den klippa, hvarpå han stod, när bondgumman konverserade med honom, och under historietter, berättade af professor Malmsten, som det syntes och hördes, med stormande skrattsalfvor beledsagade af h. k. h:s svit, och medan folk från alla håll och kanter tillströmmade, och medan hr Dickson, som begifvit sig af ut på rekognosering, förberedde skallets slutliga knäppning, stupade Juliaftonens sol alt djupare och djupare mot bergmassorna i vester. Emellertid bör måhända den anmärkningen förutskickas, att hr Dickson, genast vid de höge jägarens ankomst till skallplatsen, underrättade honom om den mindre angenäma rapport han nyss från vestra flygelns chef, hr Rutensköld från Matforss, inhändigat, neml. att, till följe af Nätra socknemäns ohyfsade oginhet att till skallet afsända cirka femtedelen af det folk, som derifrån var uppbådadt, å:ne björnar på den armen icke kunnat hållas inne, utan, all möda och arbete tll trots, från skallet utgått. Man tänke sig också det omöjliga deruti, att på en mark, så kupperad och eländig som den