ms — — — —-— —Ä—— La—T — middagssolen fram ur nåoot tillfälligt moln och hotar att genomsteka såväl regent som undersåter . . . den förre kastar af sig sin jagtrock och blottar ett par armar, hvars rörliga muskelspel synes hota det fina linnet med undergång .. han klättrar, vig som en lekatt, uppför en berghäll och stannar, samtalande med någon af sin svit deruppe. Berget deromkring garneras af folkmassan, till större delen bestående af kvinror i alla möjliga fasoner, åldrar och färger ... Då träder en gammal gumma tätt under berghållen, der den höge jägaren fattat posto, och betraktar honom länge och väl med ärliga, honom nyfiket slukande blickar. Kronprinsen observerar henne omsider. — Herre gud! — utbrister hon nigande och runkande sitt gråhåriga hufvud — är det här Sveriges och Norriges kronprins? — Ja, min gumma, så här ser han ut! — svarar henne h. k. h., leende och måhända väntande sig en dialog lika rolig som den i Bjursjö fäbodestuga. — Ja må säja, återtar gumman ännu altjemt nigande och nickande — men hvilken ära som vederfars det här berget . .. Bolltjernsberget blir evigt minnesvärdt från denna dag från evighet till evighet ... och hr Dickson borde till åminnelse af hr kronprinsen uppresa en ärestol . . — Herr Dickson? . 2. hvarföre just han? — Efter han har haft nåden bjuda herr kronprinsen hit. — Nåväl min gumma, tycker du ej att hr Dickson gjort nog stora omkostnader ändå? — Det va nu ett sant ord det, hr kronprins!