Norrländska Korrespondenten – 21 november 1872, sida 3

Ett Gif Akt! Moder, jag är huugrig och jag fryser, se, jag skälfwer och min fot är bar. Blårödt tnäet fram ur hålet lyser; ffolan länge jag försummat har. Intet dugligt lär wäl af mig blifwa, Om jag hålles ifrån funffap jå, Hwarför fan du ide bröd mig gifwa? Hwarför låter du mig naken gå? Så en tioåring hördes kvida i en koja dyfter, fall och tom. Och den arma modren, wan att lida brist med fina små, dock tålig, from, gaf till jwar med tårar i fitt öga: Stackars barn! Som du jag rådlös är. Hjelper ide fadren i det Höga, ej lång tid wi funna lefwa här. Annu twänne små kring kvinnan gingo, magra bleka, bedjande om bröd. Men till swar de endast suckar fingo; ej fans hjelp i dag i deras nöd. PWänten barn, hon sad?, til kvällen bara! Kanffe blir er Hunger stillad då. O, hwad ljuflig lott att moder wara; men för mig — hur bitter nu också! Hwar mar maken, fadern? War han tagen bort af döden? Nej han lefde än. Låg han då kanske af krankhet flagen, eller war han syslolöshets män? Nej han arbetskraft och helja Hade, hade gerning oc, fom löstes wäl; men fin mesta inkomst ut han lade, der han blott fid gift för kropp och själ. Han wardt sedd på fina hwilostunder, ber fom dyrkäpt fröjd den sämsta är, ibland dem, fom tidt fig ställa under djuren genom fyndiga begär; ibland dem, fom ofta gagna mera barn od) maka med fin hädanfärd, än med detta lif i laster flera, hwilka frodas wäl kring drinkarens härd. Dryck, fom wållat millioner tårar, armods källa, som blott kostat blod; bjernor du förwrider, hjärtan sårar, dränker mycket ädelt i din flod. Andra må dig högt od wacert prisa, jag har ej den minsta lust dertill, ej din ära Hon befjunga mill. Huru länge ffall du hejdlöst strömma öfwer dina bräddar i wårt land? Huru länge skall man wäl förglömma, att du mer förödt än krig och brand? När skall du omtalas af wårt slägte fom en rern förgången syndaflod, hwilken länge, alt för länge räckte och spred stank liksom ett haf af blod. Dock — du stuldlös är. Hwem will anklaga giftet att det werkar kvalfull död? Menskors dårskap måste skulden draga; det är den, som köper dig för bröd; der är den, fom, gramsen på den gåwa, Skaparn i förnuftet oss har gett, dig fom bundsförwandt will trohet lofwa i fin blinda kamp mot dygd och wett. År det få man bruka hör den gröda, jom oss gifs, ibland i ymnigt mått? Ar det fådant offer fom ffall glöda till ett tad åt Herren för alt godt? Rädoms då, att tuktans gissel åter swingad warder öfwer folk och land, fom af goda år fig frestas låter till att ffada fig med egen Hand. Upp att kämpa, kvinnor, barn od) wänner, mot den lufta, mer än wådeld swår! Ty den ej blott timligt gods förbränner, siäl och samwete den gifwer får. Ingen myndighet fan så beskatta, ingen flem tyrann förtryda få. Må derför enhwar sitt wapen fatta och för frihet fann i ftriden gå. (6. H. T.)