sig med och begär råd och hjelp af en ezaminerad jägmästare, herr Fjellerstedt från Mesterbotten; att han såväl på sina gods som vid sjelfva tillfället af jagten, både enskildt med h. k. h., som bevisar honom så mycken nedlåtande förtrolighet, och i den stora folkmassans åsyn, likväl alltid håller sig på ett visst, vördnadsfullt afstånd. lika skildt från ett fjeskande, undersåtligt smil, som ett sturskt skryt med sin höga bekantskap; och ändtligen att han allestädes, der han är h. k. h:s värd utöfvar detta värdskap med elegans utan ansats af börs-aristokratiskt skryt — detta ådagalägger hofsamhet, som är en följd af god ton och uppfostran. Vi hafva härmed uttalat vår uppfattning af hr Dicksons uppträdande vid h. k. h:s besök i Norrland, och kunna icke hjelpa, om vi dermed åsamkat oss några oppositionsmän. Vi trösta oss lätt öfver detta missöde; ty sjelfva löjet förlorar sin udd, när det spelar öfver läppar, hvars egare ändå så oändligen gerna skulle vilja vara, apar exemple, i — hr Dicksons skor. (Forts.)