Norrländska Korrespondenten – 9 november 1872, sida 2

denna backe, utan att vårda sig om att ömma för de stackars krakarne, som skola släpa slika skeppundsvigtiga matadorer deruppföre. När sådant kan ske på de torra träden, hvad skulle då ej ske på det färska? — menade man och tog således för gifvet att kronprinsen med sin svit skulle sitta kvar backen uppföre. Huru förtjusta blefve derföre icke blott egarne til de kampar, som hade nåden draga den furstliga vagnen, utan äfven massan af folket, som här och der stod utefter vägen, när de sågo h. k. h. med ett lätt, elastiskt hopp lemna vugnen, och bege sig till fots uppföre! Ett brakande hurrah! skallade genom skogen och i all sin konungsliga förtjusning utbrast en bondgubbe till de närstående: — Detta skall han, ta mej jefreln, inte ha gjort för assint — kom så ta vi och hissen! — och dervid ville bondgubben, sannolikt äfven en smula på röken, ogonblickligt sätta sitt devouerade hissningsförslag i verkställighet och kunde endast med möda afhållas från att rusa fram och hugga h. k. h. i kragen. Klockan kring 12 på dagen anlände h. k. h. till Hammar, ett landtställe, tillhörigt herr grosshandlaren Hendric Holmberg, beläget i en naturskön trakt