prins en rättframhet och en flärdlöshet, den vi knappast hade vågat föreställa oss, men hvilken, dess bättre! lifligt anslog grundtonen i det norrländska folklynnet, den s. k. rättframheten och derjemte gaf en oåndligen helsosam föresyn af enkelhet i klädedrägt, en sak som, dess värre! icke är norrlänningens svagaste sida. H. k. h. var nemligen fullkomligt civilt klädd. För att börja med hufvudsaken, var den betäckt af en gråbrun castorhatt, tillplattad till utseende af en trekantig uniformshatt. En kort grå bonjour, grå väst och gråa benkläder, hvaröfver voro uppdragna ett par långa jagtstöflar, utgjorde hela kostymen och skulle ha narrat en fremling att tänka på en probenreuter eller en turist, så vida ej glöden i det furstliga ögat, den bernadottska örnnäsan och de manliga laterna i öfrigt samt synnerligast hans utomordentligt ståtliga figur och hållning, tydligen utvisat furstesonen, som reste för sitt nöjes skull och derföre aflagt den mer än en gång tryckande furstliga purpurn. Men icke blott den drägt h. k. h. begagnade till reshabit, utan äfven hans folkliga? väsen (för att låna Hernösandspostens ord) gjorde honom mer än populär för det folk, i hvars närhet han kom. Ett af de tusende exemplen härpå må anföras: På vägen mellan Hernösand och Hammar, der h. k. h. skulle intaga dejunsr, finns en backe, Ödsbacken kallad, mer än en fjerdedels mil i längd och utan tvifvel den brantaste mellan Stockholm och Haparanda. Det händer likväl att profryttare och slika goddagspiltar vräka sig i sina bekväma vagnar uppför