usendes lif i stället för till en eller två mäns lif och penningpungar. Om Gambetta altid kämpade för dessa tankar med måtta och förtanke, är en annan fråga. Un valkandidat vill gerna vinna röster, och vår man hade ej hunnit långt, förän han lofvat sina valmän mera iycka och förmåner, mera frihet och lön, än man skulle skäligen kunna vänta af honom, om han lefde i tusen år. Men det må sägas till Gambettas försvar, att om han lofvat hvarje fransman späckad fogel och en flaska vin alla morgnar och aftnar, sedan republiken uprättats, så har han gjort det med någon samsetsyrannt uppgjord plan att verkligen söka åslalkomma denna smakliga kost. Den, som talade med Gambetta före kriget och medan han ännu var endast deputerad, förundrade sig mest öfver den fullständiga frånvaron af all förkonstling. När han kom ned från talarestolen andtruten oeh med håret i oordning efter något sådant dundrande tal som det, hvari han ropade till Ollivier: ?Vi mottaga er och eder konsitutionella regering såsom en början till republiken, men icke annorlunda, — också vid sådana tillfällen var i hans sätt intet effectsökeri och ingen tillgjordhet. Det var snarare för mycket af motsatsen. En qvarlefva af bohemien-lifvet lådde vid honom. Skulle han svara en politisk motståndare, så var det icke de parlamentariska ordalagen, som först kommo på tungan. Han skrattade högt, högg ens hand snarare än fattade henne och kastade då och då från sin plats längst till venster om den bestörte hr Schneider fram ett afbrott på renaste studentmål, som kunde få