Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1872, sida 2

den ena ändan af Frankrike till den andra. På en tid, då folk gick i rädsla för gendarmerna och för domaren Delesvaux, hade han mod att inför just samme Delesvaux domstol utsäga, att Louis Napoleon hade liksom en stråtröfvare lagt sig i försåt för Frankrike och slagit det sanslöst. Rochefort hade redan ropat detsamma i sin Lanterne, och likaså hade Prövost Paradol tidigare gjort i den uppsats, som förorsakade undertryskandet af Courrier du dimanehe och som liknadt Frankrike vid en hög dam, som icke blygdes att lefva tillsammans med sin betjent. Men Rochefort och Paradol voro tidningsskrifvare — män, som man kunde tysta genom att lägga deras tryckpressar i qvarstad. Gambetta åter var en sakförare, det vill säga en man, på hvilksn man icke utan buller kunde lägga kafle i munnen, och som dertill kom i den stund, då oppositionen hade af nöden en kämpe af kraftigare slag. än dem hon redan egde. Jules Favre var helt och hållet hjerta, brinnande för sin sak, men gick för tveksamt fram; Pelletan talade som en entusiast, Jules Simon som en professor, Picard som ett qvickhufvufvud och Thiers som en statsman. Denne Gumbetta var en kämpe. Han försakade alla talarkonstens häfdvunna ställningar och åtbörder, slängde med armarne omkring sig, slog sin näfve ned på det första bästa föremål, bok, hatt eller bord, som kom i vägen, lät rösten springa i de träraste skiftningar från bas till falcett och skulle för en döf ha synts som den aldra galnaste sjelfplågare. Men den, som lyssnade till honom, glömde ej snart hvad han fått höra. Hans tal hade ungdomens