Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1872, sida 2

hela kraft, eld och öfvermod. Han ryggade aldrig för ett ord, talade hufvudstupa, och hvarje mening var färgad at södems eldiga fantasi, altid lisfull, altid ny, och svingande sig understundom till en underbar höjd och skönhet i tanken, I Frankrike finnes icke maken till det tal, som hölls en bister Decemberafton 1868 i korrektionsdomstolens lilla sal. Målet var en småsak — ett åtal emot en tidning, som oppat sina spalter för ett upprop till att upresa en minnesvård åt en af statsstreckets offer, men Gambetta höjde saken till ett statsmål, och hans tal var en offentlig anklagelse mot det andra kejsardömet, hvilket verkade som en trumpetstöt på hela den liberala hären och stärkte honom till den valstrid, som var kejsardömets näst sista kamp. Några veckor till och Gambetta, ej längre utan klienter, ej okänd eller illa klädd, mottogs i Toulouse, hvars älsklingsblad, T Emancipation, han kommit att försvara, med en hyllning, som höfts en triumfater. Ater några veckor, och han uppträdde vid valen såsom kandidat i Paris och Marseille och såsom ledare af ett nytt parti: de oförsonlige. Det var icke ett tomt skyltord detta, utan ett, som han sjelf uppfunnit och hvarmed menades krig utan eftergift mot den rånanle regeringen. Han uppställde den satsen, att en menedig våldskräktare icke kunde räkna understöd af någon man med fasta grundsatser, och denna åsigt ropade han ut till alla Frankrikes landsändar till stor grämelse för alla dessa förträffliga samvetströstare, hvilka förlåta rån och mord, så länge de äro politiska — det är, så lände de sträcka sig till millioners rätt och