Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1872, sida 3

Hwarjehanda. En hwardagshistoria berättas af krönifören i tidningen Carlshamn sålunda: En piga i Karlshamn hade till fäftman en sjöman. J fjor, då denne skulle ut på en längre resa, war afffedet både ömt oh rörande. Nu refer jag till fjerran landen. Adjö, farwäl, min lilla wän. Men räd mig ej den fatffa handeu, Den trogna har jag aifrit dig. Så sjöng fästmannen, och fästmön lofwade att förblifwa honom trogen, om han så blefwe borta i i fju år eller ännu längre. Sjömannen for, kvarlemnade hos sin fästmö fitt hierta och sin sparbanksbok. Flidan war honom odså mer: ligen trogen ett helt år, men började likwål tyda, att mäns tan blef något lång. En wader dag — det mar en lördag — gid hon på torget för att köpa potatis, tom så till en bonde, hwilken hade wackra sommarpotatis af den flammiga sorten, med honom inledde hon handel. Bonden å fin sida inledde med henne ett samtal och frågade henne, om hon ida någon fästman, Nej men, har jag ej, swarade idan. SÅH, det war besynnerligt, fade bonden att en få wader deka inte har någon fästman. Nej det är få dyra tider, menade flidan få att det Har ej rädt till med någon fästman för mig. Bonden omtalade derefter, att han war ogift, men Hade ett wälförsedd bo od) under det han mätte i potaterna frå: gade han flickan, om Hon ide mille bli hans hustru. Flidan slog då ned ögonen, liksom om hon blifwit förlägen, hennes blid föll derwid på potaterna, men för hennes själs öga framstälde fig bilden af en wälförsedd bondgård med fina for, får och grisar, widare wässtolar, spinnrockar, ett fullt linneffåp m. m. Hon förestälde fig wälbehaget af att wara herrskarinna inom denna werld, i stället för att bli en fattig sjömanshustru och hennes beslut war snart fattadt. Nå, hwad säger du om förflaget? frågade bonden, fom tydte att swaret dröjde nog länge. Jag wet inte wad jag ffall säga!, froarade flidan och försötte att rodna. Åh prat! det är få godt du säger ja genast få är saken afgjord.. Sa, men då skall du lofwa, att alltid mara beffedlig e mot mig. Ya, det tan du wara säker på att jag skall. Så blef då saken afgjord och för att besegla förbundet gingo kontrahenterna in på en inwid torget belägen gård, der i en wedbod de första pusjarne utbyttes. Åtta dagar derefter lyste det för dem i Asarums kyrka. Emellrrid war sjömannen på resa mot hemmet. Han war glad i hågen, ty när han kom hem skulle han gifta sig med fin wadra och snälla fästmö. Derom talade han alts jämt med sina kamrater, men dessa menade, att han borde ej wara för säker på fin fak, kanske fåstmön Hade blijwit Honom otrogen. I håwamål står der ju: vMöars ord skall ingen tro och ej hwad kvinnor tala; ty på rullande Hjul wardt kvinnohjertat ffavadt och swek i bröstet lagdt7. Ja, swarade wår hederlige sjöman det war en Hedning som stref det der och det gälde de hedniffa kvinnorna, men min flida hon är en kristen mennista Hon. För öfrigt känner jag henne för wäl för att jag slulle misstro Henne, Hon är den bästa flida på jorden. Slutligen fom Karlshamns kyrttorn i figte, Hjärtat tlappade på wår sjöman. Det dröjde ej länge förr än fartyget war i hamn och den lydlige fästmannen war ej fen att gå i land för att uppsöka fin brud. Men han Hann ej många steg förr än han mötte en bekant, som underrättade honom om, att hans fästmö war färdig att gifta fig med en bonde och att det redan hade lyft ut för dem. Sjömannens sorg och wrede mid denna underrättelse funna lättare tänkas än bes strifwas. Han hade nu ej annat att göra än att återtaga alt hwad han wid sin afresa lemnat i sin trolösa sästmös förwar. Endast hjärtat kunde Han ej återjå helt, ty det mar trossadt, och nu går han fom så mången annan och sjunger: Aldrig will jag flidor fe. tror jag, ty så falsla äro de . tror jag, Björn.