bindret för jordens odling. Föreställningen hDarom går öfwer från barn till barn: och utan att man gifwer aft på förändringarna, står man i en ny tid med åsigter, fom grunda fig på förutfättningar, bwilka länge sedan upbört att werka. Så bar det gått med wår almoae: än lefwer denne till en stor del i efter framfarna förbållanden lämpare föreftälningor. Wäl är ej altid skogens utrotande — såsom förr — en, i hans ögon tofs wård handling; men försummad mård och bris stande aktsamhet wid skogens tillgodonrörande anses icke såsom någon försummelse. Skog och ogräs ställas lika. På sårant sått har en hel del of almogens bes arepp — eller obearepp — om rätt och orätt ups kommit; hårifrån hafwa wi att leva den brist på aktnina för eganderätten, jom få ofta lemnar spår efter fig medelft ohägn och äwerkan å skogarna. Förf:n bar känt besutne, wälmående hemmansägare, i öfrigt samwetsaranna, aktningswårda menniskor, bwilka icke dragit i betänkande att på sådant sätt fara fram i skogen, att det inom en högre odling skulle hafwa kommit att stämplas fom ingenting mindre ån stöld. Folket fer nämligen skogen wäxa öfwer alt, utan någons åtgörande, och ban blifwer derföre för fotket detsamma fom luften wi anvag, fom solens lius och wärme; något som är til för alla. Jus gen har wårdat honom och lifmäl slänker han så mycket godt: hwarföre skulle icke alla hafwa del deraf? De stora widderna, den ymniga tillgängen hafwa jämte den bristfällina bewakningen giort frestelsen stor. Den har ytterligare förstorats derigenom, att ägarne sjelfwa ide tillwarataagit en itor del af skonsalstren. Skogarne bafwa fett oc städade ut och legat fulla med multnande träd; det bar fett wildt ut der ute, od denna wildhet, hwilken ingalunda får förblandas med tillståndet i urskogen, hwars höga stämning hon saknar, utan har upkommit derigenom att skogens brut ide ät: följts af mård, har wisserligen ide warit egnad att fivilifera, utan har fast mera återwerfat förs wildande på menniskan. Att taga en del af nå: got, fom en annan får få godt som till skänks, utan arbete och i få stor myckenhet, att man ej tan taga reda på alt: detta fon wäl knapt wara ett fel. Ungefär denna år oftaft föreställningen. — Att under sädana förhållanden ingen tanke om behof af wård eller eng attsamhet fan upstå, är gifwet. s Nu antydda sedliga okunnigbet hos folket har wisserligen börjat att gifwa wika; men ännu ups ställer ben ett af de största hindren för en ftoasr ägare, fom will öfwergå till ett förnuftsenligt stogsbruk. Hans eganderätt i wiss mån inffräntes af irriga rättsbegrepp; och allmänheten har på fått och wis tillwällat fia ett moraliskt medinteressentskap i bans egendom. Han nödgas af: stå från att beifra en hel del angrepp, af bwilka skogen liver och inkomsterna minskas. Opinionen trycker henom; skulle han utan konsideratiener motsätta fia den, komme han att stämplas fom både tet ena och det andra — för att ide tala om mera konkreta följder, skogseldar, nidingsråd, m. m., fom på wissa orter ännu, tywärr, utöfwa sitt slräckwälde. Allmogens liknöjdhet tillfogar derjämte skogen mycket ondt. Ytringarne häraf wisa sig på mångahanta sått, ywart man kommer i wärt land. Wid forslingarne, t. ex., wisar man aldrig nägon attsamhet; man låter förr lassen skafwa af trär dens bart eller för omkull den späda återwäxten, än man wiker en tums bredd åt firan. Stär ett träd i wägen, fälles det utan betänkande, om den minsta lättnad i arbetet fan winnas. Lika wärdslöst går man tillwäga mid fällningarna: om nås got träd onödigt skadas, fäster ingen fia derwid. Hwar man för igenkännande i ffogen will göra märken, bläckas i träden, och ingen tänker witare på, det de sedermera skola lida häraf od) en gång blifwa obrukbara till många ändamål. — Wårdeslösheten är lika stor, om det gäller egen eller annan mans egendom. En annan olägenhet af almoaen8 föreftällningss sätt utaör swårigbeten att få skogsarbeten wäl nt förda. Motftänvet är i synnerhet stort, om man i minsta mån wiker från den allmänna fivåfmär gen Hwarje orlingsätgård för ffoaen betraktas nämligen med löje, såsom påfund. Arbetaren gör wisserligen hwad honom ålägges; men han gör det fom ett arbete göres, bwilket ej är till gagns, och söker komma från vet få fort som möj: ligt. Refultatet blifwer ju ett och detsamma, mare fig arbetet utföres illa eller wäl — bara bortkastade penningar. Det är genom fortgående upfostran, fom fols kets ställning till naturen och ftogen skall omrittas, och bär, fom altid, är det det upmärande slägtet, fom i främsta rummet är ott päräkna. Merlet är folkskoleträdgården. Wid seminarierna underwisas redan i trädgårrsodling. Fär denna unterwisning deo riktning, fom mer eller mindre klart afsågs, då ren infördes i folkskolewerlden, och får sedan ywarje skola fin trädaärd, med en nitisk lärare, skall en ljusare tid of ranras för