hwari den något naturkunnige igenkänner modvifierad natur eller natur plus odling: den mera naturkunnige afsöndrar ännu mera från det rent naturliga, för att lägga det till kulturen o. s. w. Dettta factum, att orlaren icke — sedan urtiden — thar att göra med oberörd natur, utan en nar tur, der menniskan bar de djupaste försänkningar, får ide släppas ur fiate, der nägon af jordfulturens olika grenar afhandlas. Gällr ret föreskrifter för skogens skötsel, måste äfwen de byggas På grunden af samma sak. Af seende måste fästas på ven förändrade plats, naturkrafterna fått, på fauna och biwäxtliahet, på det medium, hwari skogen lefwer, sedan mazk och luftstreck blifwit wäsendtligt andra, än de ur: sprungligt woro. Det faller ju af sia sjelft, att, t. ex., ftormar: nas werkan är belt annorlunda i urskogen åu i den under menniskans wärd om händer tagna skogen: skogens skördemän och rensare i den förre, upträåda stormarna till skara i ven sednare, der menniskan will förbehålla sig denna förrättning, och wälja helt andra trär, än bon afsett. På enar banda sätt blifwa infefterna, skogens naturliga renhållningshjon — för att uptapa ett af annan för: fattare begagnadt uttryck — sedda ur odlingens intresses synpunkt, skadedjur; och detta i dess bögre arad, ju mera tess naturligaa föra, de af kraftigare trådindivider förtryckta eller på annat lätt sjuka träden, börjar förswinna med en stiaande odling, som ej fördrager några sådana, hwarefter de friska anfallas. Liksom dessa skonsjörstörare först med odlingen blifwa sårana, förwandlas ock en del wäxter till ogräs, fom tillförene hade en bewarans de bestämmelse, o. s. w. Förhållandena i urskogen, hwilka få ofta åberopas såsom stöd för mer eller mindre utförbara föreskrifter läggas til grund för skötseln af wära dagars skogar. Upfattas endast den af menniskan orörda naturen såsom natur, och följer man den satsen, att reglerna för skogens skötsel skola hämtas ur naturen, i sina yttersta konselvenser, fan man ej annat än misslyckas få, fom man måste, när sielfwa utgåänaspunkten är oriktig, när man förutsätter någonting sådant, fom för länge fedan uphört att werka. Dertill finnas pelitiska, ekonomiska och andra artifisiella förbållanden, hwilka inwerka på odlinz gen; dels hafwa de bidragit att göra skogen till bwad han för närwarande är, dels utöfwa de fort: farande inwerkan på hans skötsel. Andamålet med wär upsats är att wisa, huru myket ingripande hwar och en af dessa faktorer är på ett regelbundet eller — såsom mi heldre skulle wilja föga — artificielt skogsbruk, och bwilten orätt wäg man walt genom att tro fia winna något med att lemna allenast. om ån aldrig för ett fall så aoda, men oföränderliaa realer, som t. o. m. utesluta allt afseende på de nära nog i oändlinhet mångfkiftande naturliga lokala olikhe-. terna hos marken och luftstrecket, under det de aldeles utelemna de nämnda artifisiella förhållandena, hwilka till stor del äro hufwudwilkor för bwart och ett åtgörande till skogens fromma, unver det återstoden till följd af samfundsinrättningen få införlifwats med tillwaron af skog, att de nåstan funna sängas hafwa öfwerhått i natur. 2. All orting är solidarisk. Jngen odlingens aren består för fia sielf; den ena upprätthåller, stödjer den andra. På ett träd fan wäl en eller ett par arenar froras och wisa alla en yppia wäxtlighets fäånnemärken; men denna eller dessa grenar tyna fnart af, och med dem hela trädet, derest icke i tid ett för samma trårs natur lämpadt antal grenar flår ut — Jorkkultur, ware fia trädgårrs, åker., änga8. eller skogsbruk, bandel oc) näringar, wetens skaper och konster äro allesammans lika oumbärliga för hwarandra. En af dem kan blomstra upp för en tid, i längden fan den likwåäl ej froras, denna del, med mindre än att de öfriga, hwar efter annan, träda upp och anfluta fig till den. Skcaen ftår ide i minsta beroendet af den öfriga fulturen. Men är fedlighbet all kulturs hörnften, är den oc skogswårdens; ia, denna börjar först mid ett högre stadium af sedlig utweckling. Skogens wård kräfwer nämligen, särreles i början, stora upoffringar, sådana blott en werklig kärlek till naturen fan framkalla. Här gäller det ett såde, fom endast sällan lemnar odtaren skörd: ett arf, fom skoll samlas åt efterkommande. Så länge de lägre instinkterna råda, finnes ej oms tanken för dessa. Den indivivuella fjelibemwarelfe driften gör fia först gällande. Aut tillwarande sträfwar öfwer hufwud till förädling, och menniskans förädling fortgår i stort hand i hand med naturens. Men få länge sjelfbewarelse driften, fom i urtillståndet uppehåller djuren och säledes äfwen naturen, ide är ethiserad, werkar den äfwen inom sivilisationen icke annat än destruktivt: hwad angår naturen, leder den till förgripelser derpå, och framför alt är det skogen, fom dessa törgris pelser gälla. Först när en nation wunnit så till sågandes ett wisst kapital af moralitet börjar den taga skogen i sitt bäan.