Biskopen doltor E. G. Brings Likpredikan wid h. m:t konung Carl XV:s begrafning. (Forts. från föreg. n:r.) 2 Men Herren will wid wår Konungs graf icke blott wisa oss, att hwad oss nu wederfarits är Hans werf, utan Han wil oc föga of, dwad detta Hans werk, enligt Hand afsiat, för oss innebär och åäsyftar. Och derwid lägaer Han främst på wåra hlertan ett bestraffante ord, ett ord, fom betygar, att det, fom blijwit oss tillskickart, innebär en tufs ton af Hans rättfärrighet, hwilken wil wäcka of till besinning, till syndabekännelse och bön. sag fan fli; och ingen är, fom utur min hand fon fria: få Iyver Herrens ord til of i denna stund. OM skulle wi ej känna oc mårka, att det är ett tuttans slaa, hwarmed Herren oss nu bem söter? Öswer alt, der förgängelsen går fram i menskligheten, der tränger fig ju den gamla dos men oemotständligt in i hwarje icke förhärdad själ: för syndens slull är röden kommen i werlren. TY öfwer allt, der döden kommer oss nära, der är det icke blott en yttre tilldranelse, som Herren låter tima utan der kommer Herren sjelf och handlar med wår innersta menniska, med wår innersta per: sonligbet, der ställer Han oss på ett alldeles fär: stildt inträngande sått i samwetet till räkenskap. Och denna räkenskap gäller ide blott den, fom omedelbart anfallee af dödens glafwen, utan den gäller och, och kanske ej fällan ännu mera, bem, som står der brerwid sasom betraktare. Eller yafwa wi ej alla erfarit, tyre åbörare, huru, när wi stått ett dödsläger nära, framför allt när dör den flisit något af wåra ömmaste band, när sergene, smärtans swård gått genom wåra fjätar til följd at förlusten af någon bland wåra läraste, hafwa wi ei då erfarit, huru strängt Herren med detsamma börjat räkna med oss; huru förunderligt Han wetat att taga fram det förjummate, det kanske längeseran, såsom bare det warit en obe tydlighet, förgätna, och huru sålunda i dessa rätenskapens allwarliga stunder bristerna och skulderna för oss allt mera wuxit ech blifwit allt större, allt mera på samwetet tryckande inför Guds domstol? Men det, som ren enskilde på detta fätt får er: fara i fina enskilta förhållanden, detsamma får oc fin måktiga, sin fullgiltiga tillämpning på ett belt folk, när den, som Herren satt att wara folkets fader ryckes bort i döden. Framför alt blifwer tillämpningen fraftia, när den, fom så bortryckes, ännu siår i fin ålters båsta dagar, när han tyckes ännu bära inom sig en hel framtid och dock med ens förwandlas till ett minne blott, oh när fås lunda med honom få mången rif förhoppning, få mycket ofullbortadt, få mycket, fom kunnat wara men ide kommit till werklighet, synes blifwa jor-. dadt och förswinna. Kommer så dertill, att den bånsofne från första stunden af sin lefnad, genom sielswa fin födelse, war med folket sammanwuxen, att folkets hjerta warmt klappade i hang sweffria siäl, att folkets finne lifligt rörde fia i hang mans liga, fofterländffa finne, att folkets behof woro af honom i kärlet förstädra och bebjertare, fåfom af en wån oh en fader: o, då fan det ju ej wara annat, än att mid hang död smärtan löper såsom ett elekttriskt flag genom allt folket, och att allt folket mid bang rödsläger får känna sig sjelj hå under förgängelsens dom. Ett sådant flag, en sådan dom har nu öfmwers gått of, och ingen bland oss bor deraf blifwit oberörd. Men må wi oc, hwar för sig, werkligen förstå och befinna Herrens mening med slaget; må wi werkligen låta Herren med of anssälla och genomföra fin allwarliga, fin rättfärdiga räfens skap. Såsom folkets konung är till för hwarje