Lisstidssängen. Öfversättning från ? Bilder ur lifvet. (Forts. från n:r 121.) Den olyckliges skälfvande läppar kunna knappast framviska en bön om att först låta honom aflägsna sig, i det han låter barnet slitas från sig, och som en vansinnig störtar han sig ut från fönstret och kastar sig ned på jorden, med ansigtet nedtryckt i det våta gräset. Uvilket fruktansrärdt ögonblick, så förfärligt, att vid minnet deraf utstöter lifstidsfången suckar, som mera likna ett tjut! Han trycker sitt hufvud mot murens stenar, som om han kunde borra in det deruti, och störtar tillbaka och vrider sig som en mask på sitt läger. Det förfärliga blodbesudlade bytet var deladt, och de skildes ånyo. Men denna gången fick misstanken snart reda på dem. Han blef hämtad för rätten, men nekade till allt; men då han blef förd framför barnets lik, förrådde brottet sig i det stelt bortvända hufvudet, i pannans drypande ångestsvett, och de sammanyprässade händernas darrning. Han bekände och bönföll om att blifva förd bort till fängelset. Hans kamrat blef dömd till döden, han sjelf till lifstids fångenskap. Här satt han nu alldeles ensam med den förflutna tidens fasaväckande minnen. Sommaren försvann utan annan glädje för honom, än att solens strålar föllo bredare och mera gyllne på muren gentemot fönstret. Stundom satte en liten fogel sig deruppe, qvittrade några toner, slog med vingarne och flög bort. Då ro