brännande läppar, som uttomde sig i tacksägelsens böner. O, sade han och såg ut genom det öppet stående fönstret, det är vår, mna vänner, jag känner det, det är vår, Gids sköna vår. — Ja, svarade uppsyningsmannen, det är vår ; sjelfva det gamla trädet vid muren grönskar. Se här, då jag gick förbi det, bröt jag en nyss utsprucken qvist af det; och han lade den i den döendes hand. — O Gud, sade han med milda tårar, det gamla förtorkade, utgångna trädet grönskar också säger ni? Det skjuter nya skott, herrliga, friska, doftande som dessa. O, så vågar jag också tro, att Gud kan framkalla ett nytt lif hos mig i en annan verld. O, det gifve han! — Och med den gröna qvisten, panten på Guds allmakt och godhet, i sin han och med försoningens lösen på sina läppar gick han in för domen i det hopp, att också han måtte få fatta en flik af frälsarens klädefåll och höra lifsens ord: Min son dina synder äro dig förlåtna. (Slut.)