himlabågen och vandrat i solens upplifvande strålar — ändtligen hade själen förtärt kroppen. Han låg sjuk och kraftlös och nära döden. Då öppnade sig fängelsets trånga dörr, man bar honom ut och bort på ett vänligare ställe. Der sken dagens ljus igenom rutorna; vårens luft, full af frihet och hopp, strömmade in genom de vidöppnade fönstren och menniskoröster ljödo åter omkring honom. Men deras barmhertighet kom för sent. Han bönföll om en själasörjare, och då denne kom, utgjöt han sin själs qval för honom. Med djup andakt lyssnade han till talet af honom, som har dolt till och med den svartaste synd med sin kärlek och utplånat den genom sitt rena hlod, och att till och med den förtviflade syndaren kunde våga lyfta sina blodbestänkta händer upp tll honom i hans namn. Med hvilken förtröstan uttalade han ej de hugsvalande orden: Min gud och frälsare! med hvilken brinnande längtan väntade han ej att få tillåtelse att njuta nådens måltid? Ulan var så ängslig, att lifvets lampa skulle slockna, innan den var begjuten med det eviga lifvets olja. Andtligen nalkades den efterlängtade stunden; den var så varmt väntad, att han befurade att befinnas ovärdig att vara frälsningens gäst, Men då det välsignade brödet, som förenade Gud med menniskan, Försonaren med syndaren, var njutet, och den gyldene kalken med förbarmandets dryck hade fuktat hans läppar, då lyfte hans hjerta sig i hög och barnslig glädje. Saliga, milda vemodstårar flögo som en vederqvickande ström ned på hans