pade det: frihet, frihet! i fångens bröst; men så tänkte han åter, att han jo likväl icke skulle vara lyckligare i friheten, än i fångenskapen. Men andra tider langtade han dock efter att få se ett grönt blad, blott ett enda grönt blad eller en blåklint från marken, eller ett halmstrå med sitt gungande ax. Ack, fåfäng önskan! Men då vintern kom, oah dagen blef så kort, solen gick så hastigt och så pragtlös ned, då blef der så trångt i buren. Luften blef honom så tung, att den nedtryckte honom till jorden. I de långa, mörka vinternätterna satt han vaken och underhöll sig med de rysliga skuggbilderna af sitt förflutna Uf i verlden. Hvartill gagnade det, att han sprang upp och ned i det lilla rummet och trängde sig till väggen, som om han ville trycka in den? Den enda vinsten var mattheten, hvarmed han sjönk ned på lägret: ty så snart den försvann, kommo hans skräckbilder tillbaka. En gång — det var en julnatt — tänkte han på all den glädje, som nu var rundtomkring i verlden, och han frågade sig, om det ej skulle vara honom möjligt att bedja. Då föllo några länge sedan glömda ard honom på tungan, och han stammade: Min fader, du, som är i himmelen. Men här höll han inne. Gud är i himmelen, tänkte han; skulle han vilja höra den suck, som uppstiger från helfvetet i milt bröst? Nej, nej jag hånar honom, då jag beder. Ändtligen — år och dagar voro forlidna, sedan lifstidsfången hade inandats luftens lifgifvande ström, hade skådat den utsträckta