Norrländska Korrespondenten – 17 oktober 1872, sida 2

balla det så, att det måtte hos oss få werka hwad tl Du dermed wil hafwa utträttadt, werka hwad det d I fan oc skall werka, eftersom Du, o Herre, sjelf 1, utsänder det. Sa, gif of, att mi midt ibland dö e.dens och grafwens mörter måtte funna fe ljus i s Ditt ljus oh af Ditt lifs traft blifwa lefwande 12 I ajorte. Genom Jesum Christum, Wär Herra. te I Amen. 12 Så talar Herren til sitt folk, enliat hwad wi läse i 5 Mosebots 32 kap. 39 och 40 verser, der de gudomliga orden få lyda: Sen I nu, att jag allena året, och ingen Gud är förutan mig. Jag fon döda och lefwonde göra; jag fan flå och fan bela, och ingen är, fom utur min band fon fria. Ty jag will lyfta min hand upp i himmelen och wil säga: Jag lefwer emwinnerliga. Den nu uplåsta heliga texten utgör en del af Mosis sista fång, af den sköna swanesång, hwaruti ren gamle Herrans tjenaren profetiskt skädar nt öfwer framtiden, öfwer den fromtid, fom förestod foltet, hwaröfwer Herren hate fatt honom till ledare, men bland hwilket han nu stod i begrepp att sluta sitt swåra wärf. Och i det Moses fås lunda skådar ut öfwer framtiden, få afmålar och beffrifmer han med wälriga drag, hwad Herren genom te stundande skickelserna sknlle tomma att för sitt folt jörtunna. — Men hwad Herren genom stickelserna förkunnade för Jsrael, detsamma funna nu ockjå wi tillämpa på oss, särskilrt jemwäl med bänseende till den tunga ftidelje, fom nyss oss drabbat, vå Herren öfwer lif och död be hogat från of hådankalla den milde Furste, fom uppburen af sitt folks kärlek, hittills fört spiran öfwer oss, Hans Majeståt Konung Carl XV. Wi witlje derföre i all enkelhet få anwända de heliga textord, fom wi nyss hörde, att wi på denna stund låta dem för of tolta och uttala hwad Herren bar att föga of mid mår Konunge graf. uma ee 2 OM OP 6 — 1. Det första, fom Herren wid wär Konungs graf har att säga oss, är ett manande ord — en maning att i vet, iom wedersarits oss, je Hans werk, Hans hand, Hans finger. Sen I nu, att jag allena ävet: få talar Herren til oss i deesa dagar. Och huru wäl behöfwa wi ide denna påminnelse! Så länge lifwet för oss går fin manliga gäng, o, huru benägna äro wi ide vå att få fördjupa oss i detta lefwernets mångas banda, att wi i sjelfwa wertet ide fe något annat. Huru lätt blifwer icke Herrens, den ewiges, ena stora omfattande werk för oss bortskymdt af de många fmå, men i fin egen inbillning få stora menniskowerken. Ty så bedrägligt är wårt arma förrerjwade hjerta, att det alljemt wil tillhwiska och förespeala oss, huru mycket wi betyda, samt sälunra förföra oss till att, afguriskt betraktande ess sjelfwa, än i en form od) än i en annan förs nöja och fola of i den för fött och blod tjufliga, men i grunden fwetfulla och giftiga tanten: wi, wi äro bet. Men när få döden kommer och midt för wåra ögon ibland wåra många förmenta, bulrande ftorwerk utför sitt stilla tysta werk, fom dock ingen menniskomakt tan förhindra, då kunna wi ej långre undgå att förnimma, huru litet wi betyda, dä wisa fia menniskowerken oc) menniffotrafterna och menniskohjelpen i sitt intet; och i det allt detta stjutes undan af den osynliga handen, träder Her: ren fram och betygar: Jag äret. Aldramest gåller detta, när den, fom faller för dödens lia, fjelj står på höjden af mensklig matt och storhet och härlighet. Su rikare de timliga bjelpmedel od) redskap äro, fom i lydnad ställa fia till bang tjenst, desto större, desto ffarpare, desto underbarare wisar fig, när döden kommer, motsatjen mellan den menskliga makten å ena fivan och den menskliga wanmakten å den andra. Och ju mera omfattande det menskligt stora är, fom sålunta faller tillsamman i sitt intet, desto wäldigare ljuder deröfwer den Allsmäktiges stämma: Jaa allena äret. Måtte wi, mine ähörare, låta öppna wåra öron till att rätt höra den röst, fom få ljuder til of! Måtte wi låta öppna wåra ögon till att rätt uppfatta, hwad Herren nu will låta of se! Måtte wi ide stanna mid de närmaste, de tillfälliga, de fynliga orsakerna till hwad fom timat, utan i tron gå tillbafa till den högsta och osynliga, men sjelf i ewia wistom och kärlek feende matten! Derföre att wi få ofta lemna denna makt ur räkningen, derföre missräkna wi oss ock ofta få jwärligen, der. före hafwa wi så swårt att finna oss till rätta med, få swårt att i undergifwenhet mottaga hwad oss wederfares, då deremot allt blifwer oss Hart och godt, när wi blott taga det af den ewiga rätts färdiahetens och barmhertighetens händer. O, få må mi då låta lära oss att oaflåtliaen akta på Herrens hand! Och såsom wi se Hans werk i det ljufliga, som oss beskärts, i den ordning, som af lagen blifwit i wårt land byngd, i den frams gång wi rönt, i det wälftånd, fom bland oss blomftrat, så må wi oc af Herren taga det bittra emot, fom oss tillsändes, och fåledes äftven inför den til utseendet mörka, dystra skickelse, fom nu i stilla