Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1872, sida 2

innersta, medan hans ögon utgjuta några smärtans tårar! Hvad drömmer han! Han ser sig sjelf i den gryende morgonstunden, smygande sig försigtigt längs gårdens inhägnad för att få syn på sin lilla gunstling, han ser barnets våta kinder, han känner dess späda arm i varmt famntag om sin hals; de många kärleksfulla afskedsorden ljuda i hans öron, han lyssnar åter till dess små knarrande steg på sanden, då det aflägsnar sig, och ser den lilla vinkande handen ännu i dörren uplyftas till en helsning. Liksom han då kastade sig ned bakom gården i det fuktiga gräset och smälte i tårar, likaså döljer han nu ansigtet i den hårda sängen och skakas af en smärtsam snyftning. Men han reser sig opp, han vrider sina händer, och man hör i mörkret de hackande tänderna. Hvrilken fasa upfyller honom; hvilket fruktansvärdt minne har gripit honom och skakar både själ och kropp, som åskvädret skakar de darrande bladen? Kom, låt det träda fram ur sitt gömställe! Forgäfves utsträcker du afvärjande dina händer mot det, förgäfves döljer du dina ögon för att icke se det, tillsluter dina öron för att icke höra det, och tror, att fängelsets kvalm och mörker kan dölja det för dig, — Det är från själens dunkla djup det stiger. Hör, huru den brottslige kamraten lockar och frestar honom. Den gamle dernere i gården har penningar fullt upp, reda penniagar, hör du? Tror du, jag har förspillt min tid dernere? Han är husruns fader, hon och mannen skola ärfva honom; de behöfva det icke,