Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1872, sida 2

Lifstidsfången. Öfversättning från Bilder ur lifvet. (Forts. från n:r 117.) På detta sätt förlöt vintern; en honom nästan omedveten tillfredsställelse insmög sig i hans ljerta, och då han stod om våren på marken vid den upspirade säden och hörde lärkorna sjunga, då begynte der ett nytt lif att gro i hans förtorkade bröst. Som han kom tillbaka till gården kom hans lilla vän honom till mötes springande och ljublande; han räckte armarne ut emot honom. Då blef han på en gång stående blek och slagen af fasa: hans gamla kamrat stod framför honom med ett ondskefullt leende på sitt mörka ansigte och räckte handen ut mot honom. Du låtsar väl här att vara en ärlig man, som jag hör, sade han hånande. Forlåt, jag stör ditt nöje; men — jag längtar så mycket efter dig. — Gå bort, djefvul! hviskade den olycklige, gå bort och låt mig vara i ro! — Sakta, sakta, svarade den andre, jag har berättat gårdsfolket, hvem du är; tror du, jag vill mista dig, en så rask kamrat? I detsamma kom fadren till hustrun i huset, och då han fick se gossen på karlens arm, ryckte han honom häftigt, oaktadt barnets tårar och skrik, från honom och befalde honom med många hårda ord att straxt packa sig bort; hans lyckas förstörare drog honom med sig med ett vildt skratt. Se, huru fångens bröst höjer sig krampakligt, hör, hvilka djupa suckar, som skaka hans