Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1872, sida 2

virradt tumult; han påminde sig hafva gripit gen gamle bakifrån om halsen med båda händerna och dragit honom ned på golfvet, att ha hört några dofva, fruktansvärda slag, och sedan att ha stått andlös och förfärad vid hans lik. De två förbrytarne se på hvarandra med likbleka ansigten; ändtligen sparkar den mest förhärdade liket å sido och närmar sig åter bytet, och lifstidsfången öppnar dörren till sängkammaren för att undersöka den. Men O fasa, o hämnande Gud! Hvem störtar honom till mötes, hängande sig fast vid hans knä och anropade hans beskydd? Urilken annan, än hans lilla oskyldiga gungstling? Han tumlar tillbaka mållös och kraftlös; men då kan ser sin kamrat, utan att säga ett ord, gripa sin knif, omfamnar han krampaktigt barnet och utsträcker handen mot skurken. — Skall han kanhända i morgon förråda oss båda? mumlar denne. Han måste dö, lika mycket för din, som för min skull. — O, låt oss taga honom med oss! beder den andra förvirrad, men fortfor att hålla knifven tillbaka, ty gossen håller hans arm fast omslingrad, och af fruktan för vapnet gömmer han det lilla hufvudet vid samma bröst, der det så ofta hvilat i öm fortrolighet, och de små läpparna anropa i ångest hans kärlek. — Du rasar, svarar hans kamrat. Hvad skulle vi göra med barnet? Släpp det, säger jag dig. Här är ingen tid att förlora. Släpp honom eller det gäller ditt lif!