Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1872, sida 2

vi hafva större behof, än de. Den gamle ligger afsides i det lilla huset; ett steg genom fönstret är snart gjordt, ock så äro vi rikaför lång tid. — Men om han vaknar och känner igen oss? frågade lifstidsfången ångestfull. Den andre gör en förfärlig åtbörd, lifstidsfången ryser tillbaka. Nej, nej, ropar han med afsky, intet blod! Kamraten skrattar. Hvad gör det, om den gamle dör några dagar förr eller sednare? Dem man vill ärfva bör man unna döden. Och du har glömt, huru hårdt han tilltalade dig, hånade dig och körde dig bort; då tror jag likväl, du hade lust att hämnas. Dessutom, hvaraf vill du lefva? Du tror kanhända, att det åter skall finnas några medlidsamma dårar, som förbarma sig öfver dig; men du glömmer, att jag håller för mycket af dig för att vilja skiljas från dig. Nöd, fruktan, hämndtörst öfvertalade honom; men då de om aftonen gledo som två skuggor bortåt vägen, tyckes det hanom beständigt, att det var någon, som såg dem; och oaktadt sin kamrats hån såg san sig ständigt tillbaka. Ja, visserligen var der någon, som såg; men det var intet menskligt öga. De öppnade fönstret och stego in, en i sender, och funno ganska riktigt den gamles schatull i det yttersta rummet. Det gaf lätt efter för skurkens öfvade hand, och han andades redan lättare, då dörren plösligen sprang upp till sängkammaren, och den gamle, som ännu var en kraftfull man, steg in, beväpnad med en stör. Nu uppstod en vild kamp, ett kort ögonblicks för