Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1872, sida 2

Lälstidssången. Öfrersättning från Bilder ur lifvet. I sin lilla cell satt lifstidsfången vid sitt arbete. Rundt kring honom voro de fyra trånga murarna fullritade med stora svarta bokstäfver, tecknade med ett stycke kol på lediga stunder; men det var intet nöje uti att läsa dessa ensamhetens och mellankoliens hieroglysfer, ty det var grubbleriets tungsinta suckar, som uttalade sig i dem. Högt upp satt det lilla fönstret, den enda förbindelsen med lifvet derute, med naturen och himmelm: men arm i arm höllo de svarta järnstängerna vakt för det och skymde bort det klara dagsljuset. Järnringen om hans hand och fot höll honom fången i buren, men fängslade icke själens varma längtan efter frihet. År och dagar voro förlidna i detta lilla rum. En vacker frisk sommardag opnades fängelsedörren för honom; han trädde in, och det blef honom sagdt, att endast döden skulle åter försätta honom i frihet. Så satt han då här, utesluten från menniskohvimlet, oskadliggjord som ett vildt djur, och afskedsorden hade varit att först döden skulle skänka honom friheten; det var så underligt att tänka detta, och derför bortvisade han denna tanke. Han arbetade flitigt, hvisslade och sjöng och inristade besynnerliga figurer och namn på väggen. Ständigt såg han upp till fönstret, hvarigenom han endast hade utsigt till en mur och öfver denna den blå hinmeln. Snart kände han hvarje sten i muren; han kände de strinmor,