Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1872, sida 2

frälsningens kalk och åt nådens bröd. Hvaraf kom det nu, att han så tydligen erinrade sig orgelns toner, då han gick ut från kyrkan, och den stora Kristusbilden framför altaret, då han vände sig om i kyrkodörren? Uan hade dock aldrig varit i kyrkan sedan för att bedja; hu nej, han hade varit der i helt andra brottsliga afsigter; — och då, när han var ung, då kände han det icke så tydligt, som nu, ty då tänkte han endast på den unga vackra flickan, som stod gent emot honom på kyrkogolfvet, och som han sedan ville spatsera med. Lustigt och stojande följde de med några vilda kamrater och drefvo omkring under lättsinnigt prat och skämt; men framemot aftonen ledsnade han vid det och följde hem med den unga flickan till hennes föräldrar. Han var nu i lära, men han var vårdslös och lättsinnig; hans håg stod icke till att sitta trägen vid arbetet. Och dock var det goda dagar, när han tänkte på dem. Han blef gesäll och förlofvad med sin väninna från konfirmationslagen. Hon var i tjenst, var en jltig, rättskaffens flicka: han hade icke lust till arbetet. När hon bad honom så innerligt att vara flitig och idog och söka arbete och icke ströfva omkring under utsväfningar och slagsmål, då lydde han henns ofta; men slutligen dolde han för henne, huru vildt han lefde. Lär han satt hos henne och hennes blick bedröfvad hvilade på hans slöa ögon och bleknade kinder, då syntes det honom ännu vara tid att vända om och blifva en stadig och dugtig arbetare; men dessa goda föresatser voro borta, så snart han icke såg henne mera. (orts.)