Norrländska Korrespondenten – 28 september 1872, sida 3

dess bekosinad, och ett sådant tillfälle erbjöd fig snart. P. obferverade en gång på Hötorget en cijilklädd Herre, fom rastlöst gjorde fin rond, och med spejande argusögon underz sökte hwarje lass och hwarie salustånd. Han flöt rikigt att det war en spännande detettiv, hwarför han, när IPes jaren närmade fig stället der den wärdige riksdagsmannen stod inbegripen i ett samtal med en af källarmästarne mid torget, med högan röst frågade fin interlokutör: Will herrn köpa rapphöns? Tyst för all del! hwislade denne. Jag frågade om herrn mill köpa rapphöns! fortsatte P. med ännu högre röst (läsaren torde observera att det war förbjuden tid). MNej! skrek restauratören förtwiflad oh aflägsnade fig från det wådliga sällskapet. Spanaren närmade sig med snabba steg, tilltalade rifsdagsmannen, och förklarade att han war läckergom, med en säärstild utwedlad smak för rapphöns, hwarför han ttll Hwarje pris wille bli innehafware af den delikata fågeln. Ja herrn ffall så den, sörsäkrade P., men då får herrn följa med mig till söder, ty jag bor på 61 Hornsgatan. Åh gör ingenting, fade den detektide artigt. Wägen blir aldrig för lång, när man har ett sådant mål i figtel Han säg derwid på den, iom han trodde, enjaldige dannez mannen med blidar, som stulle gjort Heder åt sjelswa Me sistofeles Sa, men herrn får ursäkta, att jag har lite smått att uträtta under mwägen, inwände wår riksdagsman. Gör ingenting, stadar alls inte! Jag följer nogmed! Och P. hade alldeles ofantligt mydet att göra under mä gen. Än fule han ha ett glas öl, än fom han i håg att han glömt att köpa jnus i den eller den butiken — han mås fte då gå tillbafa ett långt stycke — än fände han fig iugans de och slulle ha fig en sup och en bit, än skulle han in på ett kontor för att uppgöra likvid — allt nog — den lädre spekulanten följde likwål med et tålamod som skulle fatt Job i förtwiflan. — När man omfider efter tre timmars förlopp hunnit N:o 64, började P. att betänksamt undersöka innez hållet af ett åkdon, fom stod på gården. Polismannen börs jade omfider att bli otålig. — Nåh, utbrast han, Hwar har du rapphönsen, min gubbe? Sag met sannerligen inte, swarade denne ruskande på hufwudet och jåg mätta bekymrad ut; men plösligen syntes ett lins uppgå för wår landtman. Åh, för myjan, utbrast han med ett illparigt leende,nu minnes jag; de springa nog ännu omkring på mitt gärde, ty det är ju förbjuden tid, min herre! Jag ber mydet om ursäkt för det jag upptagit herrns dybara td! Kanste herrn på Hötorget under den långa tid wi lariwat omkring, funnat uppräda stora knippor med fridlyst wildt. — Förlat mig, sår jag bjuda på en toddy, det bör fmaka bra efter ett sådant förb—t traskande! BHrag få långt wägen räder! röt den lurade polisman: nen och aflägsnade fia med hastiga steg från den frrattande rikedagemannen. Källaren Dufwan i Stockholm. Stockholmsbladen onnörmåla, att den för Stocholmaren wälkända källaren Tufwan uphört att existera. 7Tujmwan war en al de äldsta källare i hufwudstaden. J ett par hundra år — enligt traditionen — har den warit på jamma sälle, hörnet af Westerlänggatan och stora Gråmuntegränd. Här mar det fom Lasje Lucidor (den olydlige pocten Lars Johansson) blef ihjälstuden af löjtnant Storm wid lifgardet ar 1674. Här samlades trefjerdedels sekel jenare många af frihetstidens riksdagsmän, od) träffades de mutbara bland dem ofta ar de utländsta mimistrarnes utliggare. Traditionen läter till och med Gustaf III göra bejöt på Duswan för att ställa fig wål med det fannjöpanden borgerstapet. Här syntes under expofitionsrifsdagarne 1828-30 och 1834—35 mänga af les darne och än flere af de ledde. Här hapwa under en lång tid rådhusrättens ledamöter ofta tagit fina irnkostar och fina tankställare. Så långt Stodholmstidningarne. Staden Lasje Lucidor, om han allmänt benämnes, Hade under fin studenttid råkat i en olydlig kärlekshandel med fröten Magdalena Sjöblad, ar söräm adlig slägt, och dens na bekantstap ledde derhån, att fadren emot fin wilja maste lemna fin dotter åt stalden till äkta. Bod, alldenstund han såsom ofrälse endast kunde hafwa en brotslig kärleksintrig med en dam af jrälje börd, dömdes han efter den tidens lag art smaffas med iwå års landsflykt. Swarken giftermål eller straff lära dod någonsin kommit till stand. Cmellertid hade han oförlåtligt stött fig med den höga adeln, och att hämnd hörför stulle utkräswas, mar wäl attt förutse. Ojvannämns de löjtnant Storm, med hwilken Lucidor kommit i en obe tydlig trift, begagnade detta såsom stäl att straffa Äden förs mäme wan bö dingen, och pasjande på tillfälle, då skalden befann fig å källaren Dufwan — då benämnd Mörkens tföls lare — Tusade med blottad wärja på den obewäpnade jamt vände det mordista wapnet genom hans kropp. Detta stedde uti andra rummet iilll höger från ingången. Swilket anz swar fom drabbade lönnmordaren har aldrig sports. Yuciz dors namn och olydsöde har deremot gått tll eterwärlden. Till minne af detta dåd lät jedermera en källarmästare upp sätta en dufwa öfwer ingången till föllaren, säsom betednade slaldens ostyldiga lidande, och källaren fid derefter namnet Duiwan, hwilket den oc sedan behållit i ar. Dufwan synes ännu kvar på jamma ställe, der den förft placerades. Tramaturden Cstar Wikander har förewigat såwäl stället jom den olydlige slalden i sitt berömda stådespel Yasie Lucidor. s En annan liknande historia är äfwen förbunden med detta tälle. På 18830: talet innehades Dufwan af en källarmästare Otz ter, fom mar mydet uppburen och hedrad af fina medbors gare. Denne man hade råkat i någon affär med en illa bes ryttad processmakare oc traktör wid namn Sandal. En dag träffades Otter och Sandal på jerntorget, der den förre Höll på med att göra något upföp af landimannaprodukter. Wid likdiden uptög Otter en treriksdalerösedel, werlade och begaf fig derifrän. Sandal begärde af säljaren att få se på sedeln, derwid han på ett omärkbart sätt bortbytte den äkta fedeln emot en falsk, fom han hade på fig. Siraxt derefter anträffade han en polisgewaldiger hwilten han gjorde upp märfjom på, att Otter hade wid fin handel beialt med en falft sedel. Rättegång anhängiggjordes nu hwarwid Sandal köpte wå witnnen, som intygade, att den falska sedeln war af Otter lemnad i likvid. Procesjen mwädte en oerhörd uppe märksamhet. Wid målets afgörande förklarade allmänna åklagaren, att han emot fin wilja måste på den bewisning fom blifwit förebragt, yrka häkte å herr Otter. Härwid upstod hela rådhusrätten, förklarande fig alla för en answara för den anklagades person. Aklagaren gillade borgen, målet upslöts och under tiden wakade Remesis: det enda af Sans dals witmen injjuknade och befände på dödsbädden, att han blifvit legd att wiuna falstt; det andra witmet blef kalladt till den döendes bädd och erkände likaledes fitt brott. Slutet af altsammans blef, att Sandal dömdes att slita spö och fid 10 års fäsming för fin jantaniffa stämpling, då deremot Otter njöt sin oskuld och sedermera tid efter annan waldes