förmäåga. Detta br A:s klumpiga försök måste på det lifligaste ogillas af alla rättänkande och witnar på ett betånkligt fött om bang brist på sonningskärlek för att ei med honom tala om granlagenhet. Hr Axell will göra troligt att landtmannapartiet utöfmar en tyranniserande matt öfwer fina anhänsaare; men buru ban fan meta det: ta, då han, såwidt of kändt är, ej haft tillfälle att skåda in i sagde partis inre förhållanden, är oss komplett ofattligt. Jmot honom måga wi — hu ru stor hang auktoritet än må wara i bang egna ögen — sätta omdömet af walkretsen Helsingboras —Engelholms utmärkte representant i Andra fame maren, grosshandlaren och konsuln P. Olsson, en man hwars skotwäna br A. ännu ide i nagot ens ta afseende är wärd att uplösa. Denne såjom ftor affärsman, erfaren kommunalman, satkunnig potitiker samt klar och sanningsälskande talare framstående man har i dessa taaar, wid en fest hållen med anledning af hans återwäljande, ytrat att ban retan tidigt kommit till öfwertygelsen, att man ide kunde wara riksdaasman med hopp att tunna något uträtta, utan att man flöt fia til något parti. Men landtmannapartiet war ide få absolut i fina åsigter, att man ide kunde intaga en själfständin frälning inom det. Det hade en gång för alla fattat det Elofa beslut att inom fia på förband diskutera hwarje wigtigare fråga och detta lät sig få mycket lättare göra, fom man der kunde yttra fig mer familjärt än i kammarn. Man gaf skäl och tog skäl, och resultatet blef, att äfigs terna fammanjämforeg till bwad man ansåa Ana: neliat för landet. Detta parti war långt ifrån så afwogt sinnadt mot städerna, fom man i allmänhet förestälde fig. Då frågan förewarit t. er. om bränwinsutminnteringsafgifteuns fördelning på stad od) land, hade man med lätthet insett, att om denna fråga genomdrefs, skulle klyftan mellan ftadsod) landtmannaintresfset betydligt utwidgats ech detta hade han för sin del afstyrkt, och man hade lyssnat till hans råd. Så äfwen i flera andra fall, få att han ide bade något skäl att som fradgreprejentant beklaga sig öfwer partiets handlingssäm. Zmellan stadsrepresentanten P. Olssons saklunnima omröme och hr Axells själjstapade funderingar bör walet wara lätt; tet lär wäl hr A. själf få medgijwa. Men hur går vet tå med hr Ais, för öfrigt ganska slugt anlagda och helt wisst med mycken salwelse framförda påstående att landtmannapar: tiets fordringar ej funna wara sörenliga med ftaråinwånarnes intresse, hwarken faltighetsegareg eller den löse arbetarens? Det faller; och fölle vet ej, så är det själfllart att städerna måste wara angelägna om att jänra såtrana rikfstagsmän, fom genom fin ställning till landtmannarartiet tunna til stärernas lörmån inwerka på detsamma. Si: som oc i dessa dagar blijwit ytrart i Stockholm af professor Ressander, med hwilken professor Malmsten och herr Meijerberg instämde veri, att man ej bör litsom atstilliga småstäder förklara krig mot landsbygden. Wilja Suntdewalls walmån göra detta? Wilja ve skida upp en representant med en triggförttlaring mot landtmannapartiet? Wilja ve bidraga att widga klyftan mellan stad och tand? Wilja de intet af detta, må de då rösta på d:r OM Wikström. Då wi nu på att granfla Yr A:s anmärkningar i detalj, följa wi den ordning han själf malt och börja vå med förswarsfrågan. Hr Axell klandrare d:r Witström, för det denne omfattat den af Mankell upgjorta planen till landtes törfmwar, jastän densamma enligt br A:s förmenande stulle lemna Rorrlond utan ffyrd emot fir enttliga härjningar. Wi skola wisa, utt detta klander är oberättigadt. Regeringen hade begärt ett mindre anslag, om wi minnas rätt, 375,000 rer til kustbefästningar för Norrland, men den met gaf på samma gång, att terför ej stule tunna åstadtommas mer än några obetyrliga jordwerk på några få isällen, och tet mur derför troligtwis dess mening, att wit föl: lande rikesdagar begära ytterligare anslag till up: förande af ytterligare en hop nya jortwerk. Men dessa jordwert ffulle enl. verag egen natur endast wa ra nog starka att afslå det första anfallet, men ej att ensamma uthärda striden längre än högst ett par dagar, sannoläakt dock blott nägra timmar, til dess förstärtning af trupper kunde hinna anlända. Om anfallet oc) landstigningoförsöken göras på en annan punkt än ten der de äro anlagda — od) vet finnes ju en få stor mänad tandfiianinggs platser, att en landstigning swärligen fon förbin: dras — skulle desja jorrarbeten, såsom orörligt liggante på en punkt, enligt historiens wittnes: börd, swårligen funna göra någon nytta. Under sista Amerikanska kriget, hare t. ex. de konfederade wid kusten upfört ej jorrwerk, utan ordentliga föftningar, fom woro nog starta att definitivt afslå anfallen af amiralerna Duponts, Dahlgrens och Faraguts flottor och general Gilmores landftia: ningshär, men sed an Sherman utfört fitt vjärfee RA 6 —