kusin, jag saknar alldeles icke ljuset, blott ni älskar mig. Att vara älskad det är ljus. Amadis bedyrade, att hon var den mest beundransvärda af alla kvinnor och sade det så öfvertygande, att hon aldrig tviflade derpå. Förut hade han älskat henne mera med ögonen än hjertat, men hennes hjeltemod att upoyra sin syn endast för att behaga honom, rörde honom så djupt, att han från denna stund nästan dyrkade henne som ett högre väsende. Han fattade nämligen, att driffjedern till denna hennes handling varit den mest varma, hängifna kärlek ach icke behagsjuka. Deras bröllop firades kort derefter, och det enda, som en stund skymde deras lycka, hvilken var klar och ren likt den dag, Olga icke såg, var ett till hälften oläsligt bref, som Amadis emottog morgonen efter bröllopet och hvars slut hade följande lydelse: — Förbanna mig icke, hvarken den ene eller andre, ty jag har beredt er lycka. Ack, hvarför har jag icke funnit någon, som för priset af mina ögons ljus kunnat återskaffa mig er kärlek. Jag skulle gerna upojfrat mycket på detta vilkor bli blind. Olga har t tacka för sina svarta ögon, hvilka gönes skönhet fullkomlig. Den förskjutna iv alltid något hat i de tjenster, med hviloh omgifver sinnade rival. Jag tillstär it beredde mig en grym glädje att se dessu ögon utsläckas, som förorsakat min olycka. Om det är ett brott, så går jag nu att pligta derför. Då du läser detta, är den kvinna du nämnde vid det ljufva namnet Semiramis, en skugga utan lif och värma. Mina ögon skola sluta sig och mitt hjerta skall blifva känslolöst som döden. Det förefaller mig dock som om det aldrig skulle kunna kallna för dig. Lef lycklig och tänk ibland på den, hvars verk du har för ögonen så ofta du beundrar Olga. Jag vredgas icke mer på henne. Jag har gifvit mitt lif för att behaga dig. Farväl, jag dör. Inser du icke nu att jag har älskat dig bra högt. Några dagar sedan fann man vid stranden af Oder liket af en kvinna, som böljorna fört till land. (Slut.)