Norrländska Korrespondenten – 19 september 1872, sida 2

nerskans mening att hålla sitt löfte. Såsom erkänsla smög hon ett guldmynt i hennes hand och gaf henne ett tecken att gå. Omedelbart härefter befallde hon att hennes kusin skulle efterskickas. Amadis skyndade att lyda och fann Olga ovanligt sorgsen samt hörde med förundran det hon som en ynnest begärde, att han skulle lemna landet under två månader. Amadis vägrade att göra en sådan upoffring och sade, att hur gerna han än ville behaga sin kusin, vore det hårdt att blindt lyda henne. Han begärde derför att hon åtminstone skulle säga honom anledningen till sin besynnerliga begäran. Olga nekade dock envist att göra detta och förklarade till slut, att hon skulle dö, i fall icke Amadis upfyllde hennes vilja. När den unge mannen hörde henne tala ur denna ton, lofvade han henne att gå hennes önskan till mötes och att resa före solnedgången. Redan samma afton hörde Olga de välkända stegen af Nebuchonesor, grefvens häst, genljuda mot vindbryggan. Hon öpnade fönstret och såg Amadis tillvinka sig ett hjertligt farväl. Så fort han försvunnit för hennes blickar, nedsjönk hon bäfvande på sin stol. Det föreföll henne såsom hon sett sin älskares ansigte för sista gången. Skild från sin kusin, tyckte Amadis att hela verlden var en öken. Oaktadt han var infödd fransman och jusv begifvit sig till Frankr.ke, vantrifdes han, ty mannen anser som silt egentliga fädernesland mer den nejd, der den kvinna vistas, som han älskar, än der han först skådat dagen. Amadis tänkte ouphörligen på Scheleien, och