Norrländska Korrespondenten – 19 september 1872, sida 2

de två månaderna voro icke fnllt tilländalupna, då han i hemlighet åteåvände till ett ställe, beläget endast ett par mil från prinsessans slott. Semiramis upsökte honom likväl i denna tillFluktsort. Den unge mannen, som tillfölje af deras gamla kärlek, icke kunde frigöra sig från en viss rörelse vid hennes åsyn, teg och visste ej hvad han skulle säga. Semiramis befriade honom dock från denna förlägenhet och sade med ett matt leende: — Min bäste grefve, jag har upsökt åt er en kvinna, som i skönhet ofverträffar er kusin Olga, som hon nästan drag för drag liknar, men har i stället de allra skönaste svarta ögon. Hon är galen af kärlek till er, Amadis, och jag skulle ha fört henne med mig, om icke fruktan att misshaga er afhållit mig derifrån. — En kvinna, som i skönhet öfverträffar prinsessan Olga, säger du . . . det är omöjligt. Jag betviflar på det högsta att ni kan låta mig se henne. — Jag skall hemta henne genast, svarade Semiramis och försvann. Grefven, som mer kunde berömma sig af trohet mot själfva kärleken, än de olika föremål, för hvilka han brunnit, började att med ängslan tänka på hur intetsägande hans kusins blå ögon skulle förefalla, i fall han fick se en lika vacker kvinna, hvars svarta ögon stodo i harmoni med hennes öfriga ansigtsdrag. — Ni har bedragit mig, roprde Amadis mot Semiramis, då hon återkom, det fins ingen skönare kvinna på jorden, än prinsessan Olga. — Se hit, genmälde Semiramis och visade