Ser ni den der långe, bleke Herrn, med det insjunka brös stet och den feberaktiga bliden! Han har ännu ide hunnit öfwer mannaåren. Han är mate och familj-fader. När han kommer hem, klättra de små på hans knän; men hus strun fer lika blef och) utwakad ut, som han sjelf, oh högst fällan wåxlas ett kärleksfullt ord dem emellan; ty denne mas fe och fader förjummar fina pligter både fom enskild mennista och fom medborgare. — Han Har låtit en passion uns dergräfwa Hela fin lefnads lyda. Han Har blott ett enda begär det, att winna pengar od medan han sträfwar för dess uppfyllelse, förlorar han alt: penningar, wälstånd, ans feende, wänskap, familj-färlet — ja, till flut aktningen för fia själf. — Ad, om du bara Hade få pass kraft, att du med almar kunde föga: jag will uphöra med det der förfärliga fpellifwet, få more det ändå hopp om räddning, föger en dag hans hustru. — Tala aldrig om det. Jag får bära mitt öde, swarar mannen; ty det är med honom, som med suparen, han will ide komma ur sitt elände: det har blifwit hans andra natur. Der kommer en äldre man af tämligen städadt utseende, men med luggsliten rod od) betryckt uppsyn. Han går in i det der lilla huset på bakgården . . . Dit går han nu när som helst och har gjort få i flera år. Förr, få länge han ännu kunde blygas, gid han dit endast — när det skymde. Han är af god familj, fom det Heter, och sjelf kunde Han mid det här laget Haft ett tvefligt hem i kretsen af mata och barn, men han lät det sinliga begäret blifwa fin öftverman; han började tidigt, likiom den förlorade sonen, har Han förtärt fina egodelar på skökor — maka Har han ins gen barn . .. nej, låt oss ide tala om dem; Det wissa