Den gemensamma ursälten, tidsbild. (Ur Skara Tidning) Ser ni den der herreklådde medelåldersömannen, fom madlar fram åt gatan derborta! Gatsopare och hambusar låta glåpord undfalla sig. då han raglar dem förbi; de hafwa ide mer någon aktning för honom, de glädja sig på sitt wis åt att hafwa wederlikar inom de bättre klasserna — och den raglande mannen än en s. k. bättre herre!, en man, fom njutit uppfostran och som är införd bland civiliserade mennistor. Men han började tidigt att lemna de dåliga begärelserna herrawälde od nu — ja, nu är han sedan många år inacz korderad hos en aflägsen slägting, der hans närmare anförs wandter betala för Honom. På det han icke skulle wara als deles sysslolös hafwa de genom män och mäns wänner slaffat honom en liten syssla, oc) tad mare slägtingen, hos hwilken Han bor, är Han nästan altid nydter de få timmar af dagen, fom erfordras för att sköta den; men de öfriga timmarne? Ad, då är det ide möjligt att Hålla reda på Honam. I går fom han af en händelse att gå i en diffonter-låda, der låg en ring, fom tillhört Hans fader i lifstiden. Han tog den och satte den på fingret; han hade, besynnerligt nog, glömt att den fans i han ego ... Kära du fade hans flägting, då hon (det war neml. en kvinlig slägting Han bodde Hos) såg ringen på hans finger, den der är det bäst, att jag gömmer åt dig; du wet, det är en familj-Elenod, och du kan så lätt tappa den, när du kommer ut! ... Han gör undanflykter och får behålla ringen och då Han efter en åt drydenskap och dermed följande synder egnad natt åtfommer, är han mydet riktigt af med familj-Eenoden — men slägtingen går ach går tils hon åter finner den, på hwems finger, tror ni wäl, ad, wi blygas att säga det, nog af, Hon finner ringen och löfer den, Hon lägger den i twållut — det fon behöswas! — och då mannen är nytter .. . återgiftver Hon honom den? tänken J, — nej, få narrakiig är Hon ide: Hon gömmer den för hans räkning oh få passar hon på tillfälle och talar med slägtingen. ag fer, att ringen nu också är borta säger hon. Han svar det fifta minne, du egde från dina föräldrar. — Ban mar för sior. Jag tappade Honom mydet riktigt. — På ett finger, fom war mindre än ditt, kanske? Hon fer på honom, men det tjenar ingenting till. Han tan ide mer hwarken rodna eller blekna. — Ad, att du ide will försöka komma ur ditt elände, att du ide will! . — Tala aldrig om det. Den, som är slagen till en slant, blir aldrig en daler. Jag får bära mitt öde. — För det, att du ide gitter göra ens ett försök till förbättring. Wille du, få skulle du lyckas Ingen menniffa, Hon må wara hur sjunken fom helst. är dömd till att förblifwa i fin förnedring; det finnes Hjälp för alla, baz ra de wilja råda ut händerna och taga emot den — — Men alla Hennes omwändelseförsö! stranda mot slapphetens och wiljelöshetens walspråk: jag får bära mitt öde.