—fssp0ncä0-c——.,k—n— — — — Hon är skön, men ... — Hvad för ett men? — Hon skulle ha svarta i stället för blå ögon. Amadis ord åstadkommo bland de församlade ett svagt mummel, men slutligen kom man underfund med att han verkligen hade rätt. Olgas väninnor skyndade att för henne uprepa sir Amadis yttrande, som djupt uprörde henne. Hon såg sig ögonblickligen i spegeln och erkände villigt att han hade rätt, men detta medvetande smärtade henne på det högsta. Hon greps af en oöfvervinnerlig afsky för alt blått i naturen, hafvet, himlen och blommorna, som hade denna färg. Ifall den milda prinsessan egt en fiende skulle hon gerna sagt till denne: Jag hatar er lika mycket som mina ögons iris. För att skingra sin sorg, vandrade prinsessan en dag utåt landet och fann också nöje i alt det sköna, som här uppenbarade sig för henne. Denna fröjd byttes dock i nedslagenhet, när hon i skuggan af en lummig hagtornshäck fick se en ung herdinna med stora, svarta ögon. Olga skulle gerna upoffrat rikedom, rang och alla de fördelar, som fallit gå hennes lott, allenast hon kunnat byta gestalt med den fattiga herdinnan. Amadis, som var otröstlig öfver att han gjort sin kusin så olycklig, bedyrade henne att han fann henne lika skön som förut och blott upfunnit denna inbillade ofullkomlighet i följd af sin brinnande önskan att erhålla hennes hand. (Forts)