Norrländska Korrespondenten – 12 september 1872, sida 2

nom att före solnedgången finna gåtans lösning. Under det han gick försänkt i dessa tankar, nalkades honom ett beslöjadt fruntimmer, i hvilket han, så fort hon uplyftade slöjan, igenkände en kvinna, som han förr älskat, — Är det ni, Semiramis? frågade han. ÖU Ja, min vackre Amadis. Hvarför ser ni så förfärligt sorgsen och modfäld ut? Om ni blifvit mig trogen, hade ni sluppit lida så mycket som ni gör. Ni älskar denna lilla prinsessa Olga, som har förvridit hjärnan på alla schlesiska adelsmän, och denna kärlek hindrar er att se det fel, hvarmed hon är behäftad. — Ett fel, säger du, svarade han, det är svartsjukan, som inger dig detta ord, kvinna. — Hon har mer än ett, återtog Semiramis med ett bittert löje. — Det är nog med ett. Semiramis lutade sig tätt intill Amades och hviskade några ord i hans höra så tyst, som om hon fruktade att den vid stranden växande vassen en dag skulle kunna berätta om prinsessan Olgas lyte, liksom fordom om kung Midas åsneöron. — Ja, ni har rätt, sade den unge mannen efter en stunds begrundande. Semiramis drog sig tillbaka kall och stolt och sade med af vrede flammande blickar: — En rivals ögon se klarare än någon annans. Amadis återvände till slottet, der den gamle grefven med oro inväntade honom och genast frågade: — Hur finner ni er kusin, prinsessan Olga?