Norrländska Korrespondenten – 12 september 1872, sida 2

de dagdrifrerska, som icke hade annat att göra än älska. Då Amadis anlände till sin morbrors slott på den utsatta dagen, mottog Olga honom med den första rodnaden på sina eljest liljehvita kinder. Hennes drägt var ännu mer vårdad än vanligt, till och med det obetydligaste band vittnade om att hon var begåfvad med sällsynt smak. Amadis fattade hennes hand, kysste den med den utsöktaste artighet och sade: — Min sköna kusin, ni ser här en man, som för att blifva ryktbar och kunna behaga er, har underkastat sig den hårda nödvändigheten att vara skild från er, men som också återvänder mer än någonsin förälskad i er. Vilkoret för ert egande är dock bra grymt och omöjligt att upfylla, ty icke ens Argus skulle med alla sina ögon kunna uptäcka en ofullkomlighet hos er, och hur skall det då kunna lykkas för den, som blott ser med två ögon och hvilkas synförmåga dertill är fördunklad af kärleken. Olga belönade dessa ord med ett huldt smålöje och mottog med ökadt välbehag den hyllning, hennes kusin hembar henne. När Amadis blef ensam med Olgas far, begärde han och erhöll äfven tre dagars upskof med sitt yttrande, rörande Olgas skönhet, emedan han förklarade sig omöjligt kunna utföra sitt svåra värf på kortare tid. Alla hans medtäflare gladdes häröfver och betraktade detta upskof såsom ett nederlag. På tredje dagens afton promenerade Amadis på Oders strand, fast besluten att ända sitt lif i dess mörka böljor, om det icke lygkades ho